"Vad är pastasås?" frågar Olga Isabelle när hon och hennes nya kamrater ska inhandla middagsmat. Dezziré får den briljanta idé "vi köper fryspizza så slipper vi laga mat för det kan vi ju faktiskt inte". "Om alla diskar efter sig själva så slipper vi disk" föreslår Lorenzo men problemet är att ingen kan diska. "Jag vill att han flyttar hemifrån nu" säger Jean-Pierrs mamma om sin 24 åriga son. (tro fan det tänker jag). "Jag har inte tid å städa för jag måste sminka mig och fixa håret" berättar Dezziré när hennes mamma springer runt i hennes lägenhet och städar. Tyvärr vet jag inte vem som är värst. Ungdomarna eller deras föräldrar. Jag förstår om man skämmer bort sina barn till viss del. Men det finns ju gränser! En del av ungdomarna har flyttat hemifrån men om inte mamma eller pappa kommer varje dag skulle det inte bli någon middag, det skulle inte bli städat eller tvättat. Men helt seriöst! Dessa föräldrar måste vakna och inse att dom gör sina barn en björntjänst.
En av tjejerna utryckte att det var meningslöst att jobba i ett halvår för att sen kunna åka till Grekland i en vecka och sen komma hem och jobba mer. Men min tanke bli istället att hur roligt har hon som sitter hemma i Värmland och kommer inte änns iväg till Grekland i en vecka. Dessvärre har hon nog inte tänkt så, för att tänka längre än näsan är lång var inte någon av dessa ungdomars starka sida. Jag säger, lycka till!
//Theres
Har också följt programmet, det skrämmer mig nästan, hur kan människor trivas med att vara så osjälvständiga och hur kan de tro att det är normalt? Vi pratar om personer som har ett enormt handikapp men det är skapat av dem själva och deras föräldrar. Självbilden är så förvrängd. Vad skall de göra när föräldrarna inte orkar längre? De här personerna behöver inte ett TV program, de behöver riktig hjälp och verklighetsförankring.
SvaraRadera/David J