Hej! Jag heter Theres och jag är patetiskt

Ni som följt mig här på bloggen har i tidigare inlägg kunnat läsa om hur jag gråter till det mesta numera. Både på gott och ont skulle jag vilja påstå. Men det jag nu ska erkänna måste enbart vara på ondo. Många av er har sett tv-serien The O.C som sändes mellan 2003-2007 på kanal 5. En serie som jag då inte brydde mig det minsta om. Men från och med den 19 januari i år började säsong 1 sändas i repris. Nu kan man ju undra vad det har med mig att göra?! 


Helvetet har frusit till is. Jag är helt fast i The O.C och det värsta av allt (det onda alltså) jag gråter när jag ser skiten. Tror inte att det är till min fördel att erkänna detta så här öppet på bloggen men...nu gör jag det! Andra gråter när dom får barn eller när dom lovar sin älskade evig kärlek i kyrkan, själv gråter jag till The O.C. En vän frågade mig om jag "kanske var gravid eller i klimakteriet med tanke på dessa hormon-gråt-attacker". Inte vad jag vet svarade jag men han såg väldigt skeptisk ut och tyckte jag borde söka hjälp omgående. För att gråta till när Luke försvara sin heder efter att hans pappa plötsligt blivit gay och Ryan hjälper honom som den hedersvärda kille han är trots sin tuffa bakgrund eller när Marissa blir full och gömmer spritflaskan i bilen och hon håller på att sätta sig själv och Ryan i skiten när polisen stoppar dom eftersom Ryan trots allt har skyddstillsyn eftersom han brände ner ett hus, ja då är det nått fel!


Men trotts all denna gråt mår jag toppen. Fullt ös som vanligt och det är det som gör att man känner att man lever och jag älskar ju att leva. Så några tårar hit eller dit måste ju bara vara hälsosamt, enligt min egna diagnos. 


//Theres