Plötsligt händer livet

I ungefär sex år har jag varit singel. En lång tid för en del, en kort tid för andra. För mig har det varit ett normaltillstånd. Jag har levt mitt liv som jag velat utan att behöva ta hänsyn eller anpassa mig till någon annan än mig själv - på gott och ont. Om jag skulle träffa någon, jo det hoppades jag på men insåg också att resan dit skulle bli svårare och svårare ju äldre jag blev. 31 år är i och för sig ingen ålder men kraven blev större och jag blev mer och mer kräsen, det märkte jag själv. Alltid var det något som inte stämde, alltid hittade jag något som var fel. 

Jag har dejtat via nätet en del. Kul, spännande och ett bra sätt att träffa folk på. Jag fick ett mail från en kille i Stockholm. Inget speciellt egentligen men vi mailade fram och tillbaka och byte nummer med varandra, vilket inte är helt ovanligt att göra det. Vi började sms:a men om sanningen ska fram så var jag inte så intresserad. Han föreslog att vi skulle ses men jag var ganska sval tillbaka. Efter ett tag så slutade vi att höras och jag glömde helt enkelt av honom. 

Några veckor senare letade jag efter ett telefonnummer i mobilen och där fanns han kvar, killen från Stockholm. Jag vet inte riktigt varför men jag slängde iväg ett sms...han svarade. Han var lite trögstartad i början men efter några sms fram och tillbaka så mjuknade han. Vi skulle både befinna oss i Stockholm nästkommande helg och bestämde att vi skulle ses över en fika. Han väckte ett intresse inom mig men jag hade ändå noll förväntningar. Varför skulle han vara annorlunda? Hur många har jag inte dejtat som i slutändan visar sig vara någon annan ändå? Nej, inga förväntningar alls. 

När han kom emot mig så blev jag glatt överraskad och sedan var det tack för kaffet så att säga. Jag visste nästan direkt att honom skulle jag ha! Att jag skulle bli kär på stående fot trodde jag aldrig skulle ske. Jag är ju tjejen "det-får-inte-gå-för-fort-fram". Idag kan jag inte se mig själv utan Antti. Att ha honom vid min sida är mer naturligt än något annat i mitt liv. Han gör mig till en bättre människa - hos honom har jag hittat hem.

//Theres

Kusinvitamin

Min kusin Filip skickade två bilder till mig för ett tag sedan och jag blev så glad när jag såg dom. Tror knappt att det finns bilder på oss tre i vuxen ålder nämligen. Eller, det gör det säkert men inte som jag har fått se. I september förra året gifte sig min storkusin Markus med sin Camilla. Ett fantastisk fint bröllop på alla de sätt. Jag personligen fick äran att vara toastmade och det var grymt skoj att både få vara med i planeringen men också att få äran att genomföra det hela. 

Jag har vuxit upp med mina kusiner, Markus och Filip, fast på avstånd får man väl ändå säga. Vi umgicks som barn på släkträffar och kalas men mer än så blev det inte. Idag, när vi är 26, 31 och 36 år gamla umgås vi mer. Vi träffas inte jätteofta men då och då ses vi över en öl eller två och det är alltid lika trevligt. Vi har ju trots allt en liknande bakgrund i och med att våra föräldrar är syskon med varandra. Vi förstår varandra på en del saker, som för en utomstående kanske kräver en djupare förklaring. När jag skriver blogginlägget så får jag svårt att formulera orden, men det är en känsla som finns där. Jag tycker om mina två kusiner väldigt mycket och jag är glad att jag har dom!

//Theres

Framsidan vs. baksida

Den 1 maj 2011 är dagen som förändrade mitt liv. Jag valde att lämna, ska man säga, den trygga E6:an och vek av, in på den okänd lilla grusvägen. Vart vägen skulle ta mig visste jag inte då - det vet jag idag. Jag la om min kost helt och hållet, jag var trött på att inte vara nöjd med mig själv. Bara efter några veckor märktes skillnad och idag, nästan två år senare är skillnaden enorm. Både fysisk och psykiskt.

Jag blir både stolt och glad när vänner, bekanta och också personer som jag inte känner, frågar mig om kost, träning och mina tips för en livsstilsförändring. Att vara en inspiration är en häftig känsla som ger mig vatten på min kvarn, det går att förändra om man bara vill. Snabba lösningar är inte en hållbart i längden, tror jag. Hjärnan måste hinna med i det förändringsarbete som man faktiskt ger sig in i. 

Det jag egentligen vill berätta med detta inlägg är att det finns baksidor också. Ni som följt min blogg eller känner mig vet att jag haft en osund relation till mat och min kropp i större delen av mitt liv. Att ha haft osunda tankar och ätstörningar har varit mitt huvudbry sedan tonåren. Den osundhet finns kvar idag också, om än att den tar sig uttryck i andra former än tidigare. Ortorexi är en form av ätstörning, när kost och träning saknar balans. I början visste jag inte vad det var för fel, jag visste bara att känslan alltid infann sig - det är inte tillräckligt, jag måste göra mer. När jag trillade över en artikel i DN (klicka här och läs artikeln) så förstod jag själv för första gången vad jag gick igenom. Jag minns att jag läste artikeln och började gråta, det fanns en förklaring. 

Att vara medveten om saker runt omkring mig gör inte att jag är frisk, men det gör att jag i alla fall kan leva med en medvetenhet om varför jag tänker som jag gör. Att mina närmaste vet om vad jag går igenom gör att jag kan slappna av mera, även om tankarna alltid finns med mig. Om jag kommer bli frisk? Jag vet inte, jag hoppas det. Jag pratar gärna om min ätstörning, dels som terapi för mig själv - att erkänna är ett första steg men också för att visa andra att det finns baksidor som få vågar prata öppet om. 

Missförstå mig inte, 1 maj 2011 är en dag som för alltid kommer ha en stor symbolisk betydelse för mig. Jag vill bara berätta min historia och dela med mig av mina tankar. Kanske att det kan hjälpa någon på rätt väg...

//Theres

Cykla, cykla, cykla

I helgen var det träningsläger med HCK (Hisingens cykelklubb) i Laholm. En rolig och lärorik helg och 70 nya ansikten som alla var cykelfantaster ända ut i cykeltårna. 

Fredagen började med en runda på 10 mil. Efter fem mil var det en planerad fikapaus. De första milen gick helt okej, men sedan började mina ben ge upp och min puls steg ganska kraftigt. Jag blev själv förvånad att jag inte orkade hänga med gruppen och självförtroendet efter fem mil var fullkomligt i botten. Men jag är inte den som ger upp utan insåg att det bara var att kämpa vidare och började trampa fem mil tillbaka till Laholm. Efter ytterligare cirka två mil var mina ben helt slut och jag vill mest bara dö, men då kom ett snille på att det kanske var något fel på min cykel. Och ja, bakbromsen låg på däcket. Både helvete och halleluja kom upp i mitt huvud. Helvete att jag inte tänkt på detta tidigare och halleluja för att det inte var min styrka det var fel på. 

Under lördagen var det backtärning i sju mil. Upp och ner, upp och ner, upp och ner. Upp var benen slitna i slutet på rundan, de sju milen med broms på från dagen innan hade satt sina spår. Ner, wow vad skoj det var att sussa ner i över 55 km/h. 

Vi avslutade söndagen med en fem-milsrunda. Sliten kropp men med stöttning från min cykelgrupp gick det vägen. Strax innan vi kom tillbaka till Laholm började det både blåsa, hagla och regna - samtidigt. Men glädjen av att orka övervinna till och med skitväder. 

//Theres

I'm back

Åter i stan efter Glad Påsk i Norrtälje med släkten. Påskfirandet var som det sig bör med massa mat, godis, släkt högt och lågt och träning. Utan att säga för mycket här och nu så har påskhelgen förändrat mitt liv, bokstavligen. Plötsligt händer det...!

Idag bär det av till Laholm med HCK (Hisingens cykelklubb) på träningsläger. I dagarna tre ska Juliete och jag träna ihop med 75 andra cykelnördar. Det ska bli både roligt och spännande att få träna skiten ur kroppen och samtidigt få umgås med, förhoppningsvis ett glatt gäng nya människor. Vi kommer att cykla mellan 10-15 mil per dag så håll tummarna för bra väder och att jag håller mig på två hjul och inte trillar allt för många gånger. Vurp-statistiken för 2013 är än så länge noll och låt oss hoppas att den siffran håller i sig. 

//Theres