Minnenas stund

Idag har mamma och jag suttit tillsammans och valt ut bilder som vi ska göra ett fotoalbum av. Ett fotoalbum som min biologiska mamma ska få av oss när vi träffar henne. För första gången känns det på riktigt!


Vi har plockat ut bilder på mig som bebis, barn, tonåring och vuxen (?). Kort på svensk vinter och sommar har vi givetvis också ha med. Jag antar att min biologiska mamma aldrig har sett snö, om änns vet vad det är. Dessutom har vi valt ut bilder på mamma och Stig, pappa och Louise. Min farmor och min mormor och morfar. Alla ska med. När vi suttit och tittat på bilderna blir det så otroligt påtagligt att några av dessa människor inte lever idag. En sorg som jag bär med mig i hjärtat varje dag. Även om det känns smärtsamt när minnena återkommer känns det också varmt och tryggt på samma gång. Jag tror inte på Gud eller övernaturliga ting men när vi sitter och plöjer igenom 100-tals kort av vår familj vill jag ändå tro att dom ser oss, någonstans ifrån...


Under snart 29 år (host, host!!) har det ju faktiskt hänt en hel del. Många milstolpar som har placerats ut efter vägen. En del betyder mer än andra. Till exempel när jag den 29 maj 2001 tog studenten. Eller som 20-åring fick min första lägenhet eller när jag utan att tänka rev upp mitt liv i Göteborg och bara drog iväg till vintriga fjäll. En del milstolpar vill man kanske helst har ogjorda. Till exempel när jag hade som hobby att plocka mina ögonbryn till extremt smal streck eller när jag tyckte att buffalo-skor var det hetaste man kunde ha på fötterna (mamma rev sitt hår). Eller när jag levde mitt liv på nudlar och vodka, för det var en sund diet för en ung partyprinsessa. Men på ett eller annat sätt har dessa milstolpar fått mig att hamna där jag är idag och det är jag glad för.


//Theres

Finnes: mycket Önskas: lugn och ro

Det är lite mycket just nu. Bland annat finns det en hel del viktiga beslut som ska fattas för min del. Jag vill en sak och jag tycker det är tydligt vad jag vill men ibland tror jag att jag blir missuppfattat, kanske med vilje? När det inte heller enbart är upp till mig blir det ännu jobbigare och jag blir stressad. Tyvärr blir det negativstress och det vet vi ju alla att det inte är bra. 

Jag skulle egentligen bara vilja sätta mig i ett hus mitt ute i skogen, framför en brasa med en kopp varm choklad spetsad med Baylis och när jag sen återvänder till verkligheten är allt klappat och klart. Visst vore det underbart!


Jag ska väl fokusera på allt positivt som finns runt omkring mig men det är lättare sagt än gjort. Pratade med mamma idag, hon som alltid finns där och som alltid stöttar mig i alla min val, oavsett om hon håller med eller inte. Jag skulle inte kunna önska mig mer. Har dessutom jättefina vänner som stöttar och lyssnar men trotts all kärlek runt omkring mig känner jag mig i ensam, för i slutändan är det ju jag som måste välja. Hur som haver kommer det bli bra och det finns inga beslut som kan få jorden att gå under. Det finns ju en hel del att se fram emot i höstmörkret trots allt. 


//Theres

Va? Va?! VA?!

Ni som följer min blogg har vid det här laget förstod att jag skriver när jag har något jag vill dela med mig av. Alla dagar i veckan har jag inte det men då och då händer saker som jag vill dela med mig av till mina läsare. Ni är ju faktiskt en hel del. Skoj!


Så här kommer ytterligare en anekdot. Håll till godo.
Jag skulle åka hem från gymmet igår och stod på spårvagnshållplatsen vid Olskrokstorget. Strax framför mig står två män i 30-års åldern.
Man 1: - Såg du burkan i papperkorgen?
Man 2: - Va?
Man 1: - Ja, såg du burkan i papperskorgen?
Man 2: - Va?! Vad säger du?!!
Man 1:- Ja men såg du inte burkan i papperskorgen?!
Man 2: - VA? Vilken jävla burka? Vad snackar du om?!
Man 1: - VA?! Vadå burka?!
Man 2: - Ja, men du frågade ju mig om jag hade sett burkan i papperskorgen?
Man 1: - VA?!! Va fan snackar DU om?! Jag frågade om du hade sett BURKEN i papperskorgen!
Jag börjar asgarva bakom männen och dom vänder sig hastigt om.
Jag: - Förlåt men ni skulle hört er själva! 
Männen inser det komiska och börjar skrattat dom också. Spårvagnen kommer och vi kliver på den alla tre. Ytterligare en kompis till de två männen stiger på spårvagnen. Männen ska nu återberätta samtalet för deras kompis. Jag kan inte hålla mig utan brister ut i skratt igen. Och visst är det så att ett gott skratt förlänger livet, så nu kommer jag leva lite längre för jag fick mig ett riktigt gott skratt!


//Theres

Let´s dance släng dig i väggen

Idag var det dans på schemat och ingen mindre än Annika Sjöö från Let´s dance kom och tränade oss. Annika vann Let´s dance tillsammans med Magnus Samuelsson och dessutom har hon kommit på andra plats två gånger. Helt klart ett riktigt dansproffs! 

Bild fr Annika Sjöös blogg

Min inställning idag var att kan hon lära världens starkaste man att dansa Jive kan hon lära mig. Och om hon kunde...herregud vad duktig hon var. Blev riktig imponerad över både mina klasskompisar men framför allt mig själv. Vi sprängde gräns efter gräns. Annika lärde oss både Jive och Pase Doble. Två väldigt olika danser men riktigt skoj att testa båda två. Blev faktiskt sugen på att testa mer...

Annika är utbildad idrottslärare precis som vi också är snart. Hon gav mig massa energi och inspiration inför min uppgift som lärare. Vilket energiknippe hon är. Är du intresserad av träning och hälsa så klicka in på hennes sida http://blogg.amelia.se/annika-sjoo/ och kolla runt. En bra blogg som ger mig inspiration.

//Theres

Nedräkning

Idag är det exakt 2 månader till planet lyfter mot Asien och Srilanka. I två veckor ska jag tillsammans med mamma resa runt på ön där jag föddes för snart 29 år sedan. Vi landar i Colombo där vi stannar i fyra dagar. Bland annat ska vi träffa min biologiska mamma. Slumpen avgjorde att det kommer att bli på min födelsedag. Kan man få en bättre födelsedagspresent?!

Colombo

Sedan åker vi söder ut till Unawatuna där det blir sol och bad. Här ska enligt ryktena stränder som tillhör dom 12 vackraste i världen ligga. Lovar att rapportera. 

Unawatuna

Vidare åker vi upp i bergen till Nuwara Eliya. Där ska vi besöka en teodling och dricka äkta lankesisk te. Snacka om närproducerat. 

Nuwara Eliya

Efter en natt i bergen åker vi vidare till Kandy där vi bland annat ska få uppleva en äkta lankesisk dag och kväll med Buddha som huvudperson. 

Kandy

Därefter åker vi till vårt slutmål som är staden Negombo. Där ska vi sola och slappa, men inte bara. Vi ska bland annat stadsvandrar i den historiska fiskstaden och åka på kryssning på dom holländska kanalerna.  

Negombo

Kanske hade det räckt med dessa två veckor men...nej!! Den 3:e januari fortsätter äventyren i Thailand. 

Phi-Phi island

Det är härligt att ha den här resan att se fram emot nu när hösten och kylan är här. Resan kommer att bjuda på allt så jag har verkligen något att längta efter! 

//Theres

Besviken på Katrin!

Jag följer några olika bloggar i den enorma världen av bloggar. Bland annat har jag följt Katrin Zytomierskas fd. Schulmans blogg, http://www.finest.se/katrin

Jag började följa henne för två år sedan ungfär. Då var hon en kaxig, kontroversiell ung tjej med entreprenörsanda, jobbade som programledare och TV-profil samtidigt som hon drev eget företag och levde livet 100%. I mina ögon var hon en riktigt ball brud. Inte för att jag alltid höll med henne i hennes åsikter utan för att hon vågade vara sig själv och inte följde den trista svenska normen om att vara rätt och lagom. Men det var då det. I våras fick hon sonen Ringo tillsammans med Bingo Rimér. Inget ont om att skaffa barn. Jag tror till och med att jag utsöndrar frukbarhetspulver för omkring mig pluppar det barn hela tiden. Alltså det är inte jag som pluppar barn utan vänner, bekanta, kändisar, släktingar, everybody. Med min tatuering insåg jag att jag inte var jätteunik (min text är dock unik!) för mer eller mindre alla är tatuerade. Men jag har inga barn så jag är faktisk skitunik för typ alla har barn numera. Nu spåra jag ur, åter till Katrin.


Som sagt, hon fick barn i våras och sen dess har hon bedrivit inget annat än en mammablogg. Nej, nej inte en mammablogg alias normal mammablogg utan en helt hysterisk blogg: Jag-vill-vara-smal-snygg-kåt-trots-att-jag-fått-hängbröst-och-gått-upp-33-kilo-och-hatar-tjocka-människor-och-lider-av-ångest-men-vill-inte-bara-skriva-om-mitt-barn-för-det-finns-mer-i-livet-eller-inte?! Jag kan inte förstå men jag kan tänka mig att när man får barn förändras allt i livet. Som en vän till mig sa: "Man kommer hem med en liten chef". Fine, jag köper konceptet, delvis. Jag valde att följa Kartins blogg av många anledningar och tyckte till och med att det var skoj att följa henne under hennes graviditet. Hennes envisa prat om att livet inte bara ska handla om blöjor, bajs, barnmat, hudutslag, sömnbrist, bristningar, såriga bröstvårtor, fläskig mage, sexlös relation, minimalt umgänge med vänner, bla, bla, bla, bla. Men vad hände? Jo det envisa pratet föll och det blev en blogg som bara handlar om blöjor, bajs, barnmat, hudutslag, sömnbrist, bristningar, såriga bröstvårtor, fläskig mage, deprisson, bla, bla, bla, bla. Hon lovade ju att inte bli som "ALLA" andra morsor! Jag känner mig lurad! 


Jag vet av erfarenhet att det finns mammor som får barn men som ändå lyckas behålla en normal och sansad nivå. Dom kan prata om annat (i det här fallet skriva) än sitt barn. Livet är annat än barn även om jag förstår att för många är allt barn. Men inte för mig och därför slutar jag följa Kartin Zytomierskas blogg här och nu. Jag kan rekommendera hennes blogg men inte till alla och framför allt inte till mig själv. Tack och hej då Kartin.


//Theres


Ps. Jag tycker om barn, ibland.

En leopard tack

Here we go again!


I morse hörde jag på TV av en stylist, att det är även i höst fritt fram att klä sig i djurmönstrat. Jag har aldrig (vad jag minns - rätt mig om jag har fel) klätt mig i djurmönstrat. Jag erkänner att visa kvinnor kan bära upp det snyggt, absolut. En diskussion som jag lyssnade på för inte allt för länge sedan handlade om just när vi kvinnor hamnar i djurmönster-perioden. Enligt dessa två män (!) hamnar alla kvinnor i en period i livet, då vi tycker det är hett med djurmönster på kläder, väskor, skor, smycken, schalar, stolar, handdukar, grytlappar, tavlor, gardiner, dukar, sängkläder, överkast, strumpor, trosor, bh:ar m.m. Dessa två män pratade i och för sig om sina mammor som var i den fas just nu men dom lär få se en massa (återigen!) unga kvinnor i djurmönstrat i höst. Kanske skulle jag våga köpa nya skor eller som en före detta pojkvän sa till mig: sans och balans?

//Theres 

En slagen hjälte

Uppsala hösten 2009

Nu är det officiellt, jag är gammal! I lördags var det rövarrunda på stan tillsammans med min bästa barndomsvän David. Vi började hos mig och sen blev det krog efter krog. Helt plötsligt var klockan 04.00 och det var dags att åka hem. Fram tills dess var jag INTE gammal. Kände mig som 22 och odödlig. Under kvällen hade vi skålat massor utav gånger och vi var på livets topp. Vi ägde världen och universum. Ni vet känslan, känslan som enbart alkohol kan ge. En berusande tillfällig livsglädje. 


När jag vaknade i söndags ville jag dö! Helt seriöst, huvudet sprängde och när en större mängd huvudvärkstabletter inte hjälper var nästa fundering amputation av huvudet. En nära döden upplevelse. Vatten hjälpte inte heller och att försöka somna om var meningslöst. Låg däckad i soffan till långt in på kvällen. En dusch och lite mat senare  på kvällen hjälpte föga. Somnade tidigt och sov som en klubbad säl. 


Jag inser att jag har blivit gammal eftersom baksmällan inte gick över på en hel dag. En hel söndag var förstörd och bortkastad. När jag var 22 fanns inte baksmälla på kartan. Bara på´t igen på den tiden. Nu vill jag ju inte se alkohol eller tobak på ett bra tag. Okej, det är i och för sig inte ofta dessa rövarrundor inträffar numera och om sanningen ska fram var det ju värd det. Så skoj som vi hade har jag inte haft på länge! Tack Davve! 


//Theres

Nu är det officiellt

Yes, det är sant. Inget jag kan blunda för längre. Inte ni heller skulle jag tro. Det syns långa vägar och det känns också. På morgonen möts man av ett helt annat ljus i lägenheten. På kvällen tänder man massa ljus, dricker te och bara myser i soffan. Visst är det härligt? 


Hösten är här nu! Lyft blicken och ta dig en titt på alla vackra färger som kommit runt omkring dig. Snart är hösten över och kylan och mörkret är över oss. Passa på att njuta medan du kan. I och för sig får gärna kylan och mörkret komma för min del. Det innebär ju faktiskt bara att jag är närmare mitt avresedatum. För den 20 december lyfter jag från Arlanda mot värmen, solen, underbara stränder, god mat, nya kulturer, spännande möten och känslan att bara få vara. Men misströsta inte, jag är ju bara borta en månad!


Igår var det kanelbullensdag, 4/10. Inte mig emot, jag åt två stycken med ett glas mjölk till. Så underbart gott. Nu längtar jag till februari och semlornas tid. Jag minns när jag bodde hemma och det skulle ätas semlor. Mamma vägrade och åt en slät bulle. Stig skulle äta hetvägg (semlan läggs i en skål med varm mjölk) och jag slukade min semla precis som den var. Man borde äta semlor oftare helt enkelt!


//Theres

Var är jag? Var bor jag?

I morse stod jag på Olskrokstorget och väntade på bussen som skulle ta mig till jobbet. En ung man satt på en bänk vid samma hållplats. Det syntes tydligt att han hade varit på fest. Kavaj, skjorta och snygga skor hade han på sig. Han hade tydligen också efter-efter-fest på hållplatsen för han satt och drack ur en ölflaska. Han reste sig och "gick" in i bussholken för att tittar på tavlan som visar när bussar och spårvagnar avgår. Han stod och tittade bra länge. Jag gissade att det berodde på att han såg alla siffror dubbelt. Tillslut frågade han mig om jag visste vad klockan var. Jag tittade på min mobil och talat vänligt om vad klockan var. Den unga mannen halade då själv upp sin mobil och konstaterade att jag angivit rätt tid. Smart as! Han satte sig återigen på bänken och tog en klunk till av sin öl.

- Vill du smaka? Han räckte fram flaskan mot mig.

- Nej tack, svara jag och log. Stackars sate.

Den unga mannen reste på sig igen och vinglade in i bussholken en andra gång. Han stod återigen länge och väl och tittar på tavlan.

- Vet du när 1:an kommer?

- Enligt tavlan ska den komma om 17 minuter.

- Ofan...jag vet inte var jag bor...vet du var jag bor?

- Nä tyvärr. Men du vet att du ska åka med 1:an i alla fall?

- Nä.....

- Du kan inte ringa någon som kan hjälpa dig hem då?

Den unga mannen blev tyst en stund.

- Du kan hjälpa mig hem! Den unga mannen såg ut som han hade fått en helt briljant idé. Han tog fram sin plånbok och halade fram en 500-kronorssedel.

- Du får den här om du hjälper mig!

- En bättre idé är ju att du ringer någon som kan tala om vart du ska. Sen sätter du dig i en taxi och betalar taxichauffören med din 500-ing.

Den unga mannen tittade på mig och man såg att hans berusade hjärnceller jobbade föbrilt.

- Gud vad smart du är, utbrast han tillslut. - Tack för tipset. Får jag ge dig en kram?

- Ingen orsak. Du behöver inte ge mig en kram, det räcker med ett leende.

Jag vet inte vad den unga mannen hade krälat runt i under natten men ren såg han inte ut att vara och jag kan garantera er att han inte hade tvättat sina händer efter att han hade kissat heller. Kommer man inte ihåg vart man bor - kommer man garanterat inte ihåg att tvätta sina händer efter att man kissat.  

Min buss kom och jag lämnar den unga mannen kvar på hållplatsen. Min tanke när jag satt på bussen var att jag inte ville byta med honom. När han nyktrar till senare under dagen kommer han inte att må bra. Han kommer att må som ett ursketet äpple och lova sig själv,en riktig klassiker: Jag ska aldrig mera dricka! 

//Theres

Till vilket pris som helst?

Igår var det fest tillsammans med ett härligt gäng klasskompisar. Vi hade en kanonkväll, åt god mat, drack vin och dansade oss svettiga. Men allt skoj har ett slut och vid 2-tiden var det dags för mig att ta vagnen hem till Kålltorp. 


När jag står på Avenyn relativt nykter och i jämförelse med resten av befolkningen på Avenyn, spiknykter kommer en man gående i min riktning. Han har lite vinglig styrfart men är ändå ganska långt ifrån mig så jag reflekterar inte mer över det. Jag vänder mig om och tittar efter spårvagnen ner mot Avenyn. Helt plötsligt får jag en tackling bakifrån och mannen med vinglig styrfart har gått rakt in i mig. Han välter omkull och i fallet får han tag i min jacka och drar med mig i sitt fall. Jag landar på mannen så jag landar ju i och för sig mjukt men oh lord vad hände?! Jag kommer på fötter snabbt och stirrar på mannen som kravlar runt på marken. Han tittar upp på mig och säger:
- Förlåt, jag är nog lite full,
- Nähä menar du det!!, fräser jag tillbaka
- Jag tyckte du var så söt så jag vill komma fram och prata med dig men det blev lite fel...förlåt.
Jag visste inte vad jag skulle tycka om den något tragiska mannen så jag räcker honom min hand och drar hjälpligt upp honom på fötter igen. 
- Om min jacka inte gick sönder är du förlåten, säger jag till mannen och tycker nog mest synd om honom. 
Jag konstaterar att jackan inte hade gått sönder och förlåter mannen där och då. Vagnen rullar in på hållplatsen och jag går mot den.
- Du, det är uteslutet att få ditt nummer va?
Jag skrattar och kliver på vagnen. Mannen står kvar och vinkar till mig när vagnen rullar iväg. 


Alla sätt är bra utom dom dåliga brukar man säga. Detta var ett dåligt sätt, att tackla sitt raggningsoffer så att hon faller till marken är inte att rekommendera. 


//Theres