Resa mera? Ja tack!

Jag hade tänkt att åka iväg på en skidresa nu i mars men för andra gången i mitt 29-åriga liv blir det inte några skidor, pjäxdans eller varm choklad med rom i för min del. Känns faktiskt lite trist men nästa år tar jag igen det, redan bestämt och man kan ju inte få allt. Istället blir det London med idrottsgänget. I dagarna tre ska vi umgås, shoppa och gå på pub. Det blir min tredje gång i London. Tycker om staden men älskar den inte tro det eller ej. Eller jo, jag älskar London men tycker london-bona är lite stroppiga men förhoppningsvis kanske den fördomen försvinner efter tredje gången gillt. Kul ska det bli hur eller hur!

Och apropå att resa håller jag på att titta på flygbiljetter inför vinterns resa. Jag ska fylla 30 år i december (kan ju inte har undgått någon) och jag tänker inte sitta hemma eller bjuda er på en fest, nej jag planerar att åka till USA, Mexico och Västindien. Fyller man 30 år så gör man och det ska firas ståndsmässigt. Allt för att smita undan ålderspaniken. Om jag tänker efter så behöver jag faktiskt inte änns skylla på att jag fyller 30. Att resa bort en månad i smällkalla vintern är numera ett måste för mig. Som en drog eller ett kall. Kalla det vad du vill men underbart ska det bli hur eller hur!


//Theres

Storebror ser dig med 40 kameror

Jag bara måste kommentera Big Brothers som i söndags började sändas på TV11 (före detta TV400). 16 stycken personer har blivit inlåsta i ett hus som övervakas av över 40 kameror och 70 mikrofoner dygnet runt. Efter att ha tittat i totalt 15 minuter hade jag sett två bröst, en kaxig tjej som snackar skit om Göteborgare, en snygging (som tyvärr gör bort sig för all framtid genom att vara en deltager i huset), någon form av tafsande under täcket mellan en man och en transexuel man, sanning och konsekvens-leken, elektriska ekstötar med en grisfösare. Jag har alltså slösat bort mer eller mindre 15 minuter av mitt liv. Men tydligen var det rekord siffror, 340 000 tittade på premiäravsnittet i söndags. Jag tittade i 3 minut och konstaterade att Gry Forsell (programledaren) så oförskämt bra ut. Det var vad jag fick ut av BB första avsnitt. 


Men seriöst, finns det någon fördel alls med att delta?! Vi minns Linda Rosing som förlorade vårdnaden om sina barn, som hade sex i TV, som visade upp sin kropp i tid och odit och som sa saker som gjorde att en kaviartub framstod som smart. Vi minns också Big Brother-Peter som var snyggingen med hela svenska folket men som tappade alla respekt när han full som en jättestor kastrull kissar i sin egna resväska och morgonen därpå undrar varför hans jeans var fuktiga. Jo, du din idiot, du har pissat på dom. Vi minns även Per som satt och grät mest hela tiden och pratade om hur synd det var om honom, han var ju faktisk nykter alkoholist och tyckte det var lite jobbigt med all alkohol och allt festande i huset. No shit Sherlock, kom det som en suprise för dig att alkohol skapar drama och porr och det är ju just drama och porr som tittarna vill ha. Grattis till den insikten Per. Minns vi någon mer...jo självklart minns vi yrvädret Carolina Gynning och hennes stormiga förhållande med någon dvärg som hette Oliver från Frankrike. 


Jag kan fördöma hur mycket jag vill om BB men jag struntar faktiskt i att folk har sex i TV (hyr en p-rulle istället för vi får ju ändå inte så några snaskiga scener), att folk super och kräks, att folk skapar drama och slås. Det som jag blir lite rädd över är hur deltagarna helt enkelt tappar allt sitt förstånd och all sin självrespekt när dom kliver över tröskeln in i huset. Eller kan det vara så enkelt att desperationen över att få bli känd genom idioti är så stor? 


Mins du Angelica Frej, Ulrika Andersson, Daniel Sörensen, Britt Godwin eller Jessica Lindgren? Troligen inte eftersom vi inte minns inte gårdagens so(å)por. 


//Theres

Orättvist som f-n

Just nu vill jag bara skrika för livet är bra orättvist. En människa som jag älskar lider och det ända jag önskar är att det blir ett värdigt slut. Andra människor i min närhet lider också, för döden har varit här. En sak vet vi och det är att vi alla kommer att dö men förbjude hur som helst och under vilka omständigheter som helst. Ge oss en chans att leva först och ge oss sen ett värdig avslut som tack för alla år. Jag är medveten om att vissa blogginlägg det senaste inte har varit av det muntraste slaget men ibland är inte livet muntert. Jag som annars är en glad och pigg tjej med en del attityd har blivit en ledsen tjej. Visst går det upp och ner men idag har varit en extremt jobbigt dag och allt jobbigt kom över mig. 


Då är jag evigt tacksam att det finns människor i mitt liv som släpper allt, som lämnar jobbet utan att blinka för att hämta en förtvivlad Theres. Som bara håller om mig, som klappar mig på huvudet, som ger mig trygghet, som sitter bredvid mig, håller min hand och som viskar i mitt öra att det kommer bli bra igen. För visst kommer det bli bra igen, men frågan är bara när igen kommer...


Tänder ett ljus för Dig!


//Theres

20. 30! 40?

Ni som hängt med vet att jag lider av någon form av åldernoja. Om inte äns ett år ska jag fylla 30. Både mamma och pappa sa i veckan, oberoende av varandra,

- Men du som är 30....

- JAG ÄR 29!!!

Då blir man väldigt lycklig när man glider in på systemet, köper ett gäng Bacardi breezers, ska betala och kassörskan ber om legitimation. (Två gånger får hon i och för sig sig fråga eftersom jag tydligen hör illa på grund utav min höga ålder). Kassörskan tittar på mitt körkort och ler lite generat. Jag däremot ler mest av alla inne på systembolaget. 

- Hon tycker jag ser ung ut, hon tycker jag ser ung ut, hon tycker jag ser ung ut, är det ända som rullar runt i mitt huvud. Eufori! 

Jag känner mig inte som snart 30, jag känner mig inte som 29 heller men ibland slår tanken till att jag faktisk ska bli 30 år inom kort och tankar om livet börjar ofta då rulla igång. Det var inte detta liv jag tänkte mig när jag var 18-20 eller 23-24 år heller. Inte alls. Jag är lycklig för allt jag har och alla runt omkring mig, jag kunde inte haft det bättre. Men dom senaste 10 år har livet verkligen varit tumultartade både på gott och ont och allt som har hänt har lett mig fram till idag och det är jag extremt tacksm för men när dessa tankar slår till är det super skönt att kunna få en paus genom att gå in på systembolaget och få känna sig som 20 år igen. 

//Theres

Jag vill kunna sova

Suck! Vaknar trött igen. Så har det varit bra länge nu. Somnar runt midnatt och vaknar tidigt och med tidigt menar jag mellan klockan 3-4, ibland 5. Somnar om efter någon timme och vaknar när klockan ringer vid 7 eller 8. Mindre roligt. Har kollat på nätet och försökt hitta vettiga svar på mitt problem. Stress är nog det jag kan typ kanske förlika mig med. Jag äter okej, tränar flera dagar i veckan och håller i gång med både det en och det andra. Bara det borde ju göra mig trött som en klubbad säl men icke sa nicke. Ögonen värker av trötthet och jag misstänker att min humör påverkas negativt av det. Bara en misstanke men får väl fråga folk omkring mig för min uppfattning är ju att jag är trevlig och mysig jämt (hehe). Dessutom har jag mer eller mindre konstant huvudvärk och det blir ju dyrt för det går åt en större mängd huvudvärkstabletter och dom kostar ju faktiskt pengar. Värken kan ju också vara en negativ bieffekt av att jag sover dåligt. Det är mest skrot med mig just nu och inget ni ska behöva läsa mer om...just nu.


Nått betydligt roligare är att tapeten har kommit och jag borde ha den i slutet på veckan. Barock Rock´n roll blir det här hemma. Längtar till tapeten är uppe på vägen och lite nya inredningsdetaljer är inköpa. Visst är det skoj att inreda! Det behöver inte kosta skjortan heller utan med små detaljer (och en galen tapet) kan man förändra ett helt rum. 


//Theres

Singel men älskar ändå, en dag som denna

Varför inte en varje dag?

...och så var just den här dagen här! Dagen då vi ska hitta på nått speciellt med vår käresta. Romantiskt besök på restaurang, rosor, choklad eller varför inte en ask med geléhjärtan. Allt som är rosa eller rött är gångbart idag... tydligen. Vill du kan du köpa en bakelse med rosa marsipan som är hjärtformad eller har du en käresta där hemma som du vill ska gå upp 3 kg extra så köper du en hel tårta som är hjärtformad med rosa marsipan, för självklart finns det. Allt finns för att ni ska slösa pengar och bli lite extra älskade där hemma. Jag skriver ni för blanda inte in mig i detta rosa, fluffiga, hysteriska. Jag har firat genom hård träning på gymet och sen korvgryta till lunch framför TV:n. Det är romantik på hög nivå! Men kom ihåg att det bara är idag för imorgon är det den 15 februari och en helt vanlig sketen tisdag utan fluff och choklad.


Man kan ju tro att jag är sjukt bitter som är singel och inte har någon som kommer hem med en rosa hjärtfomad tårta till mig. Nej, just alla hjärtans dag har aldrig varit min grej. Senast jag firade denna dagen med en käresta var för 4 år sedan (!). Skidor på dagen - full pojkvän på kvällen. Vilket minne! Men om jag nu inte ska framstå som en bitter-singel-snart-30-år-jag-ska-köpa-katt-för-män-är-skitstövlar-kvinna så lovar jag att tänka lite extra på dom människor som betyder mycket för mig. Dom människor som jag älskar och som jag gör vad som helst för. Ni vet vilka ni är! (nått gott ska väl alla hjärtans dag föra med sig trotts allt)


//Theres

Flamingos och LP-skivor på väggen

Veckan som gått har varit ganska ointressant. Jag har nämligen haft en hemtenta som ska lämnas in ikväll. Min ambition var att vara klar i fredags och det var jag så nu har jag haft en helt ledig helg. Så underbart men helgen tar slut alldeles för fort. Piss också! 

Eco studio

I går (lördag) köpte jag tapeten som jag skrivit om tidigare och upptäckte även att delar av mönstret är helt klart annorlunda. Det var mamma som puttade mig över kanten att faktisk slå till. Tapeten är ju tyvärr inte gratis och jag tvekade ett tag.
- Men du har ju bestämt dig, sa mamma
- Mmmm, svarade jag
- Du kan leta efter en billigare tapet men det kommer bara kännas fel hur du än vrider och vänder på det,
- Mmmm
- KÖP!
- Mmmm
Lång paus...
- Jag ska ha tapeten!
Ibland är det bra att ha en mamma som känner än. Hon har ju rätt, jag kommer inte bli nöjd med en annan tapet utan kommer känna mig missnöjd istället. Så gjort är gjort, tapeten är beställd och nu ska pappa få frågan om han vill agera arbetskraft. Det vill ha säkert (haha). 


Dags att gå ner i tvättstugan och tvätta. Tur att jag har köpt tvättmedel så det räcker...eller inte. Har bara tänkt tanken varje gång jag varit i affären att jag borde köpa tvättmedel. Tydligen är tanke och handling inte samma sak för mig, i alla fall inte när det gäller tvättmedel. Suck och stön på mig själv!


//Theres

En skepp kommer lastad

Idag fick jag ett paket från Jennifer i USA. Ett paket innehållande alla kort från vår Thailandsresa och en film som hon gjort. Vi startade en tradition när jag var i USA och vi åkte på road-trip. Vi "flippade" hela vår resa då. Traditionen fortsatte med oss till Thailand och fler filmer kommer det bli, jag lovar.


Man kan beskriva filmen som en blandning av drama, komedi och svart humor. En spegling av våra personligheter skulle jag milt vilja uttrycka det. Filmerna är väl egentligen enbart till för oss själva som ett härligt minne från våra resor men det är också filmer som rakt upp och ner beskriver hur Jennifer och jag är när vi umgås med varandra. Tror inte ni är många som fått uppleva det i verkligheten men filmerna talar sitt tydliga språk. 


När jag tittade på filmen från Thailand så skrattade jag så jag fick kramp i magen. Jag erkänner att det är sjuk att jag sitter och skrattar åt mig själv (och Jennifer) men ni skulle bara veta hur vi håller på. Vi är sällan nöjda men när vi väl är nöjda är vi så nöjda att klockorna stannar. Vi råkar alltid ut för konstiga saker och det bör tilläggas att vi är två personer som försöker undvika konstiga saker så det känns lite som ett straff. Men vi lyckas alltid rida ut stormen. 


Det är jobbigt att ha sin själsfrände så långt bort men då är det ännu mer fantastiskt att kunna ta fram någon av våra filmer och titta på. Jag är jätteglad att vi har förevigat alla dessa upplevelser och minnen vi delar när vi reser ihop. Nästa resa är planerad till Västindien och en till film utlovas. Och visst, för den intresserade kan jag bjuda på en filmvisning med popcorn och Cola Cola (OBS! 15 års gräns). 

Bangkok

Hamnen på Koh Phi-Phi

Badflickor  

Snyggare är vanligt 

Maya beach 

Baren på Koh Phi-Phi

God natt

Koh Samui

Koh Phangan

Totalt avslappnad (sällsynt företeelse)

//Theres

Hej! Jag heter Theres och jag är patetiskt

Ni som följt mig här på bloggen har i tidigare inlägg kunnat läsa om hur jag gråter till det mesta numera. Både på gott och ont skulle jag vilja påstå. Men det jag nu ska erkänna måste enbart vara på ondo. Många av er har sett tv-serien The O.C som sändes mellan 2003-2007 på kanal 5. En serie som jag då inte brydde mig det minsta om. Men från och med den 19 januari i år började säsong 1 sändas i repris. Nu kan man ju undra vad det har med mig att göra?! 


Helvetet har frusit till is. Jag är helt fast i The O.C och det värsta av allt (det onda alltså) jag gråter när jag ser skiten. Tror inte att det är till min fördel att erkänna detta så här öppet på bloggen men...nu gör jag det! Andra gråter när dom får barn eller när dom lovar sin älskade evig kärlek i kyrkan, själv gråter jag till The O.C. En vän frågade mig om jag "kanske var gravid eller i klimakteriet med tanke på dessa hormon-gråt-attacker". Inte vad jag vet svarade jag men han såg väldigt skeptisk ut och tyckte jag borde söka hjälp omgående. För att gråta till när Luke försvara sin heder efter att hans pappa plötsligt blivit gay och Ryan hjälper honom som den hedersvärda kille han är trots sin tuffa bakgrund eller när Marissa blir full och gömmer spritflaskan i bilen och hon håller på att sätta sig själv och Ryan i skiten när polisen stoppar dom eftersom Ryan trots allt har skyddstillsyn eftersom han brände ner ett hus, ja då är det nått fel!


Men trotts all denna gråt mår jag toppen. Fullt ös som vanligt och det är det som gör att man känner att man lever och jag älskar ju att leva. Så några tårar hit eller dit måste ju bara vara hälsosamt, enligt min egna diagnos. 


//Theres

Läker tiden alla sår?

Idag fick jag veta att en nära vän till mig förlorat sin mamma. Givetvis går mina tankar till min vän. (styrkekramar till dig!) Att förlora någon är det värsta man kan gå igenom och mina tankar går till den 1 Januari 2007 då jag själv förlorade min styvpappa. 


Jag växte upp med honom på halv -och heltid från att jag var 4-5 år gammal. Han var en riktig vän och en förebild. När jag tyckte att mamma och pappa kunde dra åt helvete så fanns han där. Inte nödvändigt viss för att hålla mig om ryggen utan genom att vara någon som lyssnade och komma med råd. Han tycktes alltid förstå mig när jag gick från obstinat och omogen tonåring in i den okända vuxenvärlden. Det var han som under en middag på tu man hand föreslog att jag skulle bli lärare. Han trodde det skulle passa mig. Jag fnös åt honom då men vem hade rätt i slutändan?! 

Skidsemester 2006

Det sägs att tiden läker alla sår, men det är fel. Tiden läker inga sår men med tiden kan man lära sig att leva med såren. Det är just vad jag gör, varje dag, lever med såren. Men vem vet en vacker dag har såren kanske blivit ärr. För hur man än vrider och vänder på det kommer Stig aldrig att glömmas bort. 


//Theres

Jag ska köpa vingar för pengarna...

...och inte flyga ut över ängarna. Det måste finnas bättre saker att köpa än vingar...eller kanske inte om jag tänker efter? Varför är man inte gjord av pengar? Eller varför har man inte en "man", en "vän" eller bara "någon", vem som helst som öser pengar över än utan några motkrav? Jag menar att mer pengar i största allmänhet vore trevligt. Inte för att jag ska klaga egentligen men visst vore det trevligt om jag kunde åka till USA när jag vill eller köpa alla snygga jeans jag ser eller en spinningcykel som jag kan ha hemma. Hur som helst, jag har tre saker jag hoppas jag ska göra i vår som kommer kosta lite mer pengar än en 1 kg potatis. En skidresa hoppas jag blir av i mars, en ny tatuering som jag länge har lurat på och sist men också billigast, en ny tapet. En i guld och lyckan är total. 


Eftersom varken Salomon, Engelska tapetmagasinet eller Heidi Hay sponsrar mig blir det till att jobba en hel del framöver. Tur för mig att jag dragit ner på CSN och att Alliansen höjt (bättre än inget!) fribeloppet så vi fattiga studenter faktiskt kan jobba och försörja oss. Bara för att man lever på existensminimum vill i alla fall inte jag äta nudlar utan smak och festa loss på billigaste Tetra Paks-vin utspätt med ljummet vatten. Lite mer krävs för att en blivande 30-åring inte ska tappa greppet och fundera på varför hon har skuldsatt sig upp över öronen samtidigt som hon står och funderar på om hon har råd med toalettpapper eller inte. 


Hur eller hur, vi börjar med tapeten inom någon vecka eller två. Jag agerar arbetsledare och andra agerar målare. Tror det är bästa för alla inblandade att vi har en sådan arbetsordning. Kort utlovas när vägen är klar och vem vet kanske blir det en liten fest för att fira den kommande, nya väggen. Ladda med Tetra paks-vin så lovar jag att det finns ljummet vatten till alla!


//Theres