Läker tiden alla sår?

Idag fick jag veta att en nära vän till mig förlorat sin mamma. Givetvis går mina tankar till min vän. (styrkekramar till dig!) Att förlora någon är det värsta man kan gå igenom och mina tankar går till den 1 Januari 2007 då jag själv förlorade min styvpappa. 


Jag växte upp med honom på halv -och heltid från att jag var 4-5 år gammal. Han var en riktig vän och en förebild. När jag tyckte att mamma och pappa kunde dra åt helvete så fanns han där. Inte nödvändigt viss för att hålla mig om ryggen utan genom att vara någon som lyssnade och komma med råd. Han tycktes alltid förstå mig när jag gick från obstinat och omogen tonåring in i den okända vuxenvärlden. Det var han som under en middag på tu man hand föreslog att jag skulle bli lärare. Han trodde det skulle passa mig. Jag fnös åt honom då men vem hade rätt i slutändan?! 

Skidsemester 2006

Det sägs att tiden läker alla sår, men det är fel. Tiden läker inga sår men med tiden kan man lära sig att leva med såren. Det är just vad jag gör, varje dag, lever med såren. Men vem vet en vacker dag har såren kanske blivit ärr. För hur man än vrider och vänder på det kommer Stig aldrig att glömmas bort. 


//Theres