(Mini)bildvisning: Sri Lanka

Idag fick jag bilderna av mamma från vår Sri Lanka resa. 420 bilder har vi tagit. När jag gick igenom alla bilder väcktes många minnen igen. Längtar tillbaka till värmen och all god mat. Jag tänker inte ladda upp 420 bilder på bloggen (tror inte heller någon annan är jag och eventuellt mina föräldrar vill titta på 420 bilder) men jag laddar upp några bilder så får ni en känsla i alla fall. Hojta till om du vill bjuda hem dig själv på bildvisning. Inga problem alls men då är det 420 bilder som gäller (!). 

Militären på stranden i Mount Lavinia

Skolflickor i Mount Lavina

Firar min födelsedag i Mount Lavinia

Byn där delar av min biologiska familj bor

Solnedgång Hikkaduwa

Kaffepaus i Negombo

Teplockning i Neuwara Eilya

Fleectröjan på i Neuwara Eily

Glad tant

Buddha i Kandy

Mums!

Ginger beer

Gillar det lätta livet

På väg till nyårsfest. Gott nytt år 2011

//Theres

En helt vanlig dag

Alla har vi någon fobi, av något slag. Allt från ormar, spindlar, duvor eller grönt snor. Det finns inte mycket i världen som jag är rädd för. Ormar klarar jag mig utan i och för sig. Dessa slingriga djur borde utrotas men medan någon ska lagstifta om just det så är jag tacksam att jag lever i ett land där ormar är relativt sällsynt. Syns dom på TV kan jag alltid blunda och skulle någon vän till mig skaffa en orm är vi helt enkelt inte vänner längre. Alltså är min ormfobi inget jätteproblem. Däremot har jag en annan, betydligt konstigare fobi som dessutom är betydligt svårare att undvika.


Jag har fobi mot larmbågar. 


Larmbågar är en fobi som är helt inkonsekvent om man känner mig och vet vem jag är. Visst förstår jag att man kan känna obehag inför en larmbåge om man brukar snatta eller är kriminell i största allmänhet. Men jag är allt annat än just det, kriminell. Jag har aldrig snattat, stulit eller änns smakat på en vindruva på ICA (och om jag hade gjort det har jag köpt asken med vindruvorna även om dom smakat skit). Jag har aldrig smakat på en godisbit på lösgodisavdelningen. Det andra tycker är allmänt vedertaget och ingår i processen att "handla på ICA" gör mig livrädd och jag ser stora larmbågar framför mig. Varje gång jag sa gå ut eller in i en affär får jag lätt panikångest och ber till högre makter att det inte ska tjuta. Jag vet ju att jag inte har tagit nått men känslan att någon kanske har stoppat ner nått i min väska utan att jag märkt det (det skulle ju faktiskt  kunna hända) eller att ett osynligt lamt har fastnat under min sko (det skulle ju faktiskt kunna hända) gör min kallsvettig. 


En helt vanlig dag i Theres liv: Idag var jag på universitetsbiblioteket och lånade en bok och när jag skulle gå därifrån ville jag inte passera larmbågarna. Jag funderade en stund och insåg att jag skulle få tillbringa hela min lediga dag inne på biblioteket. Inte direkt vad jag hade planerat för min dag. Men istället för att gå ut igenom larmbågarna gick jag fram till disken och bad bibliotekarien att dubbelkolla om min bok verkligen var avlarmad och att det garanterat inte skulle larma när jag gick ut. Hon dubbelkollade i sin dator och kunde bekräfta att den var avlarmad. Jag gick mot larmbågarna och precis innan jag skulle passera tog jag ett stor kliv och blundade. Det tjöt inte och dörrarna stängde sig bakom mig. 


//Theres

Tårar rinner ner för min kind

Med åren har jag blivit blödigare och blödigare. För 10, 15 år sedan grät jag om jag inte fick rätt märke på jeansen eller den snyggaste mopedhjälmen. Idag gråter jag för det mesta, Dr Phil, idrottsprestationer, filmer, ett hej då, eller en sångtext. Det mest kan få igång mina hormoner. 


TV4 sänder ett program som heter Spårlöst. Dom sänder just nu säsong fyra. Igår handlade det om David som sökte efter sina biologiska föräldrar i Bulgarien. Han kom till Sverige när han var nästan 5 år. Redan i programmets inledning började jag störtlippa. David som är 21 år gammal verkade vara en varm och ödmjuk kille med hjärtat på rätt ställe. Lika så han mamma och pappa. Dom stöttade honom i han beslut att åka iväg och söka sin rötter och finna den sista pusselbiten. Jag har gråtit till Spårlöst förr men igår var det ingen hejd på tårarna. För första gången kunde jag förstå vad David (och alla dom andra adoptivbarnen) gick igenom och jag kunde också glädjas i att han fick träffa sin biologiska familj, till skillnad från mig. När David träffade sin biologiska pappa för första gången sa han:
- Vad lika vi är!
Då brast det för mig igen, vilken gång i ordningen vet jag inte.  


Med glädje (och ibland också lite sorg) i hjärtat är jag så glad att jag gjorde min resa till Sri Lanka och gav mitt sökande en chans även om resultatet blev som det blev. Igår fick jag faktsik ett mail från vår tolk på Sri Lanka som fortsätter med eftersökningen efter min biologiska mamma. Jag lovar att berätta om mailet  för jag vet att ni är så många som följer mig, stöttar mig och vill finnas där. Men just nu vill jag i min ensamhet låta informationen sjunka in...


//Theres

Idrottsnörden

Just nu pågår handbolls -VM för herrar. VM spelas i Sverige och har fram till i torsdags spelats bland annat i Scandinavium I Göteborg. Detta har givetvis inneburit att det råder handbollsfeber i Sverige och kanske främst i Göteborg (också med tanke på vad damerna lyckades prestera i handbolls-EM i december). Hittills har dom svenska herrarna vunnit sin alla sina matcher förutom mot Argentina, (Då spelade dom en skitmatch och förtjänade inte heller att vinna). Igår var första matchen i andra omgången, mot Serbien. Vilken match, jämn och spännande. Sverige lyckades tempoväxla när det var cirka 10 minuter kvar och vann matchen. Ikväll möter vi Kroatien. Bara att ladda om...!


Tanken med detta blogginlägg var egentligen inte att försöka skriva ett sportreferat utan skriva om det som för oss samman (som alltid när det är mästerskap och Sverige deltar). Vi känner samhörighet. Mitt egna hjärta klappar nog aldrig så mycket för Sverige som när det är mästerskap och det gäller. Delvis för att jag har ett stort intresse för idrott men också för att det så underbart att heja på sitt land. Sverige (klapp klapp), Sverige (klapp klapp). Lika underbart som det är att vinna en match är det lika smärtsamt att förlora, oavsett om man är spelare på bänken eller om man är supporter och sitter hemma i soffan och skriker sig hes med svenska flaggan målad i hela ansiktet. Vinner vi är det VI men förlorar vi är det DOM. Men som äkta idrottsnörd så är det alltid VI i mitt hjärta oavsett idrott och resultat. Visst är det härligt att se svenska fans på stan i blå/gula tröjor (oftast lite för tajta) och matchandes med en töntig hatt i blå/gult. Gärna med ett snöre man kan dra i så två händer klappar uppe på huvudet. Jag gillar det och blir lycklig i hela kroppen när jag ser ett fullsatt (nästan) Scandinavium ställa sig upp och sjunga nationalsången. Oavsett vad vi har för bakgrunder, åsikter eller ambitioner men under 60 minuter möts vi i ett adrenalinpåslag utan dess like. Vi gör allt för att Sverige ska vinna!


Snart är det alpin-Vm och skid-VM. Ni vet garanterat var jag kommer att befinna mig dock utan hatten. 


//Theres

Back in bussines

Nu är allt som det ska (så nära som i alla fall). För en vecka sedan landade jag i Sverige. Resan gick bra men ångesten brutal. Inga förseningar dock och jag fick dessutom oväntat sällskap av en bekant och hennes två vänner hela vägen hem. På planet från Bangkok till Berlin hamnade jag mitt i (bokstavligen) en norsk barnfamilj med 7 flickor i åldern 3 till 13 år. I 11 och 1/2 timme hoppade dom upp och ner, byte plats med varandra, kladdade, klättrade på allt och alla och åt godis precis hela tiden. Men jag var en god supporter och när vi väl gick in för landning klamrade sig en sovande norsk liten flicka fast i min arm och vi landade mjuk. Men väl på Tegels flygplatsen fick det bli ett stärkande glas för att återfå tålamodsbalansen på normal nivå.


Väl hemma i min lägenhet upptäckte jag att min resväska som jag lämnade kvar hos mormor innan vi reste iväg (Innehållande mitt liv: lämpliga kläder för minusgrader, dator, digipass, plånbok, almanacka (!!) och annat nödvändigt) inte fanns på plats som mamma lovat. 
- Hon har nog inte hunnit lämna den ännu, tänkte jag och somnade gott i min säng. 
Tyvärr var icke fallet så. Mamma hade helt missat att min resväska som stod i "mitt sovrum" hos mormor och helt sonika åk utan den. PANIK! Mamma som är en snälla mamma lovade att fixa hem den på studs (hon kan också fått eld i baken eftersom jag antagligen inte lät som en sagoprinsessa när vi upptäckte missödet). 


Värst var att min almanacka var kvarglömd. Att leva utan den i en vecka är lika med katastrof för ett kontroll-freak som mig. Inte nog med att jag missat och glömt saker jag har inte haft någon koll på dagar, datum, år eller hur gammal jag är. 26? Nej jag måste vara 23 va?! Som ett exempel på vad som händer när jag inte har min kalender var att jag missade nästan en hel konferens (!). 


Den nya lokalnämnden skulle på lunch till lunch konferens den 20-21 januari. Jag var helt säker på datumen! Den 19 januari började skolan och jag stor i lugnan ro tillsammans med Jessica och svär över hur vi ska tvingas läsa ytterligare en metod-kurs när telefonen ringer. Det var nämndsekreteraren som ringde och undrade var jag höll hus och om jag var på ingång för nu var det dags för lunch. PANIK igen. 
- Men ska vi inte ha konferens 20-21 januari? 
- Nej, 19-20 januari upplyste hon mig. 
Inte mycket att göra än att skamset förklara mig. Väl hemma revs kläder och annat nödvändigt ner i en väska och jag beställde en taxi. En taxi brukar komma på 10 minuter i min värld. Tydligen inte i Taxi kurirs värld. 45 minuter senare kom en taxi. Tack för den! Stressad och med hjärtat pumpandes på utsidan av kroppen kom jag tillslut fram till rätt ställe. I och för sig efter att jag fått guida taxichauffören som förutom att vara totalt inkompetent på att hitta hade mage att tala om för mig att om vi kört en annan väg hade det blivit billigare. Jag log vänligt och svalde min ordsalva som egentligen så gärna ville komma ut. Konferensen avlöpte väldigt bra och jag ser fram emot en ny spännande mandatperiod med ett helt nytt arbetsområde för min del. Nytt och nytt kanske är fel uttryck. Jag går i mamma och Stigs fotspår kan man väl säga. Fastigheter och MedicHus är inte på nått sätt obekant utan snarare växte jag upp med just dessa två ting. 


Skolan är igång och det ska väl gå det också. Börjat mitt fjärde år och undrar var dom första tre tog vägen?


//Theres

Resan. Borta bra men hemma bast?

Efter att ha njutit av lyx och flard pa Koh Phangang styrde vi oss mot Hua-Hin. Numera borde vi inte bli forvanade over att det hander oss saker men...(det finns alltid ett men). Vi skulle aka farja fran Koh Phangang till Hua-Hin, allt tyde pa detta men ack sa fel vi hade. I staden Chumphon beodras alla resenarer att kliva av baten och ta sig till busstationen. Vilken javla busstation? Och by the way, BUSS? Vad hande med farjan? Vatten bytes snabbt ut mot asfalt och vi satt plotsligt pa en buss mot Hua-Hin istallet. Inte oss emot forutom att vi gick miste om 4 timmar sol, men men man kan inte fa allt. Val framme mote Jennifers foraldrar upp oss och tog med sig oss till sitt urmysiga hotel. Efter ett svalkande dopp i poolen bjod dom pa drink vid poolkanten och en fantastisk middag. Kunde absolut inte fa en battre avslutning pa min resa. 


I morgon klockan 06.00 borjar angestresan tillbaka till Sverige. Det ar med blandade kanslor jag aker hem efter en manad pa resande fot. Givetvis ska det bli kul och mysigt att traffa manga som jag saknat men att lamna det latt livet utan krav, det tar emot ska ni veta. Allt intryck som jag har med mig hem ska gudarna veta att det kommer att ta tid att smalta. Jag lovar att beratta sa mycket jag kan men ha talomod med mig, jag vet knappt vad som ar fram och bak pa min klanning just nu. Det jag vet ar att jag har tvattid den 14 januari klockan 12-16. Kallas det planering al'a Theres Borjesson? Absolut!


Pa aterseende...


//Theres

Resan. Vi lyxar till 100%

Pa Patong beach var det partyhatten pa som gallde men trots det hann vi med en hel del annat ocksa. Sola, bada, ata MacDonalds pa morgon kroken, fotbad med fiskar (obehaglig upplevelse. Tank dig att du har blodiglar som suger sig fast pa dina fotter), titta pa allt och alla pa Bangla road (har sett Thailands sexindustri pa mycket nara hall. Svart att undga om du inte blundar), besokt "svenskgatan" och atit en lovbiff, rockat loss pa Rock city till baland annat Europa musik.

Men allt roligt har ett slut och efter tva kvallar pa Patong Beach tillsammans med en gammal van, Henrik Kopp S sa tog vi igar flyget till Ko Samui och sedan baten over till Ko Phangang. Som vanligt hander det ju alltid spannande "komplikationer" nar Jennifer och jag reser och sa aven igar. Fran farjelagret till vart hotel pa den nordostra sidan av on kunde man akta bat eller bil. Vi valde det billigare alternativet och tog en bil (las minibus model aldre). Dom forsta 15 minutrarna gick allt toppen. Vi akte igenom kupperad terrang (kandes som att aka bergochdalbana) i ett jattevackert landska med turkost hav i bakgrunden. Men sen overgick det vackra till det skumpigaste jag varit med om. Ett tag trodde jag att mina inre organ skulle lossna och byta plats med varandra. Vi narmande oss vart hotel som ligger uppe pa ett berg. Chaufforen suckade och tog sats upp for backen. Mitt i backen stannar vi och hjulen spinner. Chaufforen trycker gasen i botten och forsoker for glatta livet att inte rulla bakat. Han ger upp och bakar ner oss en bit. Ny sats och han trycker plattan i botten och far upp for backen igen. Stannar pa samma stalle och glider bakat. I det ogonblicket ger Jennifer och jag upp och inser att vi aldrig kommer komma upp och ber chaufforen att backa ner oss till botten av backen och ringa pa hotellet och be dom komma hamta oss. Med en lattnande suck gor chaufforen som vi ber honom om.

Nar vi chekat in pa Santhya resort and sap och fatt i oss mat (valbehovligt!) visar Jeff oss till vart privata villa. For att komma ditt far vi aka i en tratuck-tuck i drygt 4 minuter, kandes som att vara pa legoloand. Jeff gav oss en tour inne i var villa och visar alla faciliteter. Baland annat ar badrummet utomhus. Vi dsuchar under bar himmel. Vi har en egen pool och jaccusi med havsutsick. Allt ar bara helt underbart har! Paradiset (med exktra guldkant).

Vi stannar har till och med onsdag. Da tar vi oss med bat fran Ko Phangag till Hua-Hin dar vi stannar en natt hos Jennifer foraldrar for pa torsdag ar det dags for mig att flyga hem, till ett vad jag har fatt rapporter om, vintrigt och kallt Sverige. Angest!! Men for att glomma bort det som komma skall ska vi nu njuta av manikyr, pedikyr och massage pa stranden. Ingen skit inte!

Fortsattning foljer...

//Theres

Resan. Partyhatten ar pa

Dag tva pa Phi Phi agnade vi at utlykt. Solen lyset med sin franvaro men man kan ha skoj anda, vi ar beviset. Vi snorklade bland fiskar, at lunch pa Maya Beach och upplevt den blotaste batresa jag varit med om. Sjoblot har fatt en helt ny innebord. 

I morse lamnade vi Phi Phi bakom oss. Batenresan fran Phi Phi till Phuket var en marklig upplevelse i sag (hander oss en hel del markliga saker ungefar hela tiden i och for sag). For att gora en lang historia kort, vi blev 1000 bath rikare for att den thailandska biljettforsaljerskan var for girig. Dalig karma kallar jag det!

Bokstavligen har vi nu byt ut sarongen mot partyhatten och bor nu granne med Bangla Road pa Patong beach. Ska man gora det ska man gora det pa riktigt. Nar vi hade chekat in pa vart hotel sa beslutade vi att vara kroppar behovde ga pa SPA. I 2 timmar fick vi bodyscrub, ansiktsbehandling och thai och artomamassage for 200 kronor (!!). Vi njot sa pass mycket att vi vackte varandra med en snarkning. Snart ar det dags for en fordrink och middag. Senare ikvall ska vi mota ett gammalt bekant ansikte. Vi har inte traffat Henrik pa 7 ar sa nu ar det dags. En personlig guide pa Bangla ar inte skit!

Fortsattning foljer...

//Theres

Resan. Ar i paradiset

I mandags traffades jag Jennifer pa flypolatsen i Bangkok. Ett glatt aterseende! Vi blev hamtade och korda till vart hotell. Efter nagra timmars somn akte vi in till Bangkok. Staden ar alskad av manga men jag var mattligt imponerad. Mycket folk, folk som forsokte lura oss i var och varannat horn. En god lunch och en tur pa floden blev det dock. Ett tapper forsok att komma in i stadens storsta och mest kanda tempel men det slutade med ett tapper forsok. Fel klader trotts vara forsok till sjal och sarong. En titt pa avstond och nagra kort blev det i alla fall.

Pa tisdag flog vi ner till Phuket och tog baten till Ko Phi Phi Don. Dar vantade en taxibat pa oss och korde oss till ons ostra sida dar vi motes av en helt underbar syn. En liten strand med ett gang sma sota bungalows. En restarung och en bar. That's it. Vi hade dessutom dragit vinst lotten (eller snarare betalat for vinstlotten), var bungalow ligger pa stranden, fem, sex meter fran havet. Har ar livets mening att relaxa och det ar exakt vad vi gor. Vi lever i vara badklader och saronger och gor inte mer an absolut nodvandigt. Livet ar totalt bekymerlost just nu. I morgon ska vi bege oss ivag pa en halvdagars tur till fyra andra oar bland annat Maya beach dar filmen The Beach spelades in. Pa fredag lamnar vi paradiset for ett nagot mer civiliserat liv i Phuket och Patong beach.

Fortsattning foljer...

//Theres

Resan. Hej da Sri Lanka

Da var det slut, i alla fall slutrest pa Sri Lanka. I natt flyger vi vidare till Thailand och Bangkok for ytterligare semester. Mamma stannar en vecka och jag i 13 dagar. Vi har bada insett att det ar mer an lyxigt att inte kanna stressen over att behova aka hem idag utan att det faktiskt vantar oss annu mer sol, bad och njutning. Vi har det riktigt bra!

Sa Sri Lanka, hur har det varit igentligen? Blandat givetvis. Detta har inte varit en vanlig sol och badsemester for varken mig eller mamma. Vi har upplevt sa otroligt mycket pa relativt kort tid att det kommer ta lang tid att smalta alla intryck. Givetvis ar det trakigt att det aldrig blev ett mote med min biologiska mamma men varlden gar inte under for det. Visst hade jag sett fram emot att mota den kvinna som bar mig i 9 mander och sen fodde mig. Visst hade jag tyckt att det var otroligt spannande och fa se vara likheter men sa blev det sagt inte av anledningar som jag inte vet och som jag inte heller komma att fa veta. Sa ser livet ut. Men (!) jag har tva otroligt fina foraldrar, Ewa och Anders. Vi ar till utseendet inte alls lika (dom hade troligen fatt ett lang och blond barn med stora fotter. Allt jag inte ar, haha) men i sattet finns det en hel del likheter. Min pappa tycker om ordning och reda bland papper och dylikt, han gillar statestik och skriver garna listor over saker och spara kvitton. Pricis sadan ar jag ocksa. Respek for lagar och ordning kan ni ju bara gissa vem jag fatt av...
Mamma ar en karriarskvinna med skinn pa nasan. Man ska tro pa sig sjalv och sina ideer. Den egenskapen har hon givit mig och skinn pa nasan ocksa, har jag hort i alla fall. Gladjen av ett social liv med vanner och familj har mamma ocksa givit mig. Jag alskar att umgas med mina vanner och min familj, ofta och mycket. Dom har givit mig allt man kan tanka sig och mer dar till. Battre foraldrar kan man inte ha helt enkelt.

Medan jag sitter och skriver detta blogginlagg rinner svetten pa ryggen och jag smalter bokstavligen bort. Som sagt Sri Lanka har varit en fantastisk upplevlese men nu ar det dags att aka vidare. Fortsatt garna folja bloggen for som sagt resan ar inte slut annu. Thailand here we come!

Fortsattning foljer...

//Theres