TV4 sänder ett program som heter Spårlöst. Dom sänder just nu säsong fyra. Igår handlade det om David som sökte efter sina biologiska föräldrar i Bulgarien. Han kom till Sverige när han var nästan 5 år. Redan i programmets inledning började jag störtlippa. David som är 21 år gammal verkade vara en varm och ödmjuk kille med hjärtat på rätt ställe. Lika så han mamma och pappa. Dom stöttade honom i han beslut att åka iväg och söka sin rötter och finna den sista pusselbiten. Jag har gråtit till Spårlöst förr men igår var det ingen hejd på tårarna. För första gången kunde jag förstå vad David (och alla dom andra adoptivbarnen) gick igenom och jag kunde också glädjas i att han fick träffa sin biologiska familj, till skillnad från mig. När David träffade sin biologiska pappa för första gången sa han:- Vad lika vi är!
Då brast det för mig igen, vilken gång i ordningen vet jag inte.
Med glädje (och ibland också lite sorg) i hjärtat är jag så glad att jag gjorde min resa till Sri Lanka och gav mitt sökande en chans även om resultatet blev som det blev. Igår fick jag faktsik ett mail från vår tolk på Sri Lanka som fortsätter med eftersökningen efter min biologiska mamma. Jag lovar att berätta om mailet för jag vet att ni är så många som följer mig, stöttar mig och vill finnas där. Men just nu vill jag i min ensamhet låta informationen sjunka in...
//Theres
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar