En helt vanlig dag

Alla har vi någon fobi, av något slag. Allt från ormar, spindlar, duvor eller grönt snor. Det finns inte mycket i världen som jag är rädd för. Ormar klarar jag mig utan i och för sig. Dessa slingriga djur borde utrotas men medan någon ska lagstifta om just det så är jag tacksam att jag lever i ett land där ormar är relativt sällsynt. Syns dom på TV kan jag alltid blunda och skulle någon vän till mig skaffa en orm är vi helt enkelt inte vänner längre. Alltså är min ormfobi inget jätteproblem. Däremot har jag en annan, betydligt konstigare fobi som dessutom är betydligt svårare att undvika.


Jag har fobi mot larmbågar. 


Larmbågar är en fobi som är helt inkonsekvent om man känner mig och vet vem jag är. Visst förstår jag att man kan känna obehag inför en larmbåge om man brukar snatta eller är kriminell i största allmänhet. Men jag är allt annat än just det, kriminell. Jag har aldrig snattat, stulit eller änns smakat på en vindruva på ICA (och om jag hade gjort det har jag köpt asken med vindruvorna även om dom smakat skit). Jag har aldrig smakat på en godisbit på lösgodisavdelningen. Det andra tycker är allmänt vedertaget och ingår i processen att "handla på ICA" gör mig livrädd och jag ser stora larmbågar framför mig. Varje gång jag sa gå ut eller in i en affär får jag lätt panikångest och ber till högre makter att det inte ska tjuta. Jag vet ju att jag inte har tagit nått men känslan att någon kanske har stoppat ner nått i min väska utan att jag märkt det (det skulle ju faktiskt  kunna hända) eller att ett osynligt lamt har fastnat under min sko (det skulle ju faktiskt kunna hända) gör min kallsvettig. 


En helt vanlig dag i Theres liv: Idag var jag på universitetsbiblioteket och lånade en bok och när jag skulle gå därifrån ville jag inte passera larmbågarna. Jag funderade en stund och insåg att jag skulle få tillbringa hela min lediga dag inne på biblioteket. Inte direkt vad jag hade planerat för min dag. Men istället för att gå ut igenom larmbågarna gick jag fram till disken och bad bibliotekarien att dubbelkolla om min bok verkligen var avlarmad och att det garanterat inte skulle larma när jag gick ut. Hon dubbelkollade i sin dator och kunde bekräfta att den var avlarmad. Jag gick mot larmbågarna och precis innan jag skulle passera tog jag ett stor kliv och blundade. Det tjöt inte och dörrarna stängde sig bakom mig. 


//Theres