Back in bussines

Nu är allt som det ska (så nära som i alla fall). För en vecka sedan landade jag i Sverige. Resan gick bra men ångesten brutal. Inga förseningar dock och jag fick dessutom oväntat sällskap av en bekant och hennes två vänner hela vägen hem. På planet från Bangkok till Berlin hamnade jag mitt i (bokstavligen) en norsk barnfamilj med 7 flickor i åldern 3 till 13 år. I 11 och 1/2 timme hoppade dom upp och ner, byte plats med varandra, kladdade, klättrade på allt och alla och åt godis precis hela tiden. Men jag var en god supporter och när vi väl gick in för landning klamrade sig en sovande norsk liten flicka fast i min arm och vi landade mjuk. Men väl på Tegels flygplatsen fick det bli ett stärkande glas för att återfå tålamodsbalansen på normal nivå.


Väl hemma i min lägenhet upptäckte jag att min resväska som jag lämnade kvar hos mormor innan vi reste iväg (Innehållande mitt liv: lämpliga kläder för minusgrader, dator, digipass, plånbok, almanacka (!!) och annat nödvändigt) inte fanns på plats som mamma lovat. 
- Hon har nog inte hunnit lämna den ännu, tänkte jag och somnade gott i min säng. 
Tyvärr var icke fallet så. Mamma hade helt missat att min resväska som stod i "mitt sovrum" hos mormor och helt sonika åk utan den. PANIK! Mamma som är en snälla mamma lovade att fixa hem den på studs (hon kan också fått eld i baken eftersom jag antagligen inte lät som en sagoprinsessa när vi upptäckte missödet). 


Värst var att min almanacka var kvarglömd. Att leva utan den i en vecka är lika med katastrof för ett kontroll-freak som mig. Inte nog med att jag missat och glömt saker jag har inte haft någon koll på dagar, datum, år eller hur gammal jag är. 26? Nej jag måste vara 23 va?! Som ett exempel på vad som händer när jag inte har min kalender var att jag missade nästan en hel konferens (!). 


Den nya lokalnämnden skulle på lunch till lunch konferens den 20-21 januari. Jag var helt säker på datumen! Den 19 januari började skolan och jag stor i lugnan ro tillsammans med Jessica och svär över hur vi ska tvingas läsa ytterligare en metod-kurs när telefonen ringer. Det var nämndsekreteraren som ringde och undrade var jag höll hus och om jag var på ingång för nu var det dags för lunch. PANIK igen. 
- Men ska vi inte ha konferens 20-21 januari? 
- Nej, 19-20 januari upplyste hon mig. 
Inte mycket att göra än att skamset förklara mig. Väl hemma revs kläder och annat nödvändigt ner i en väska och jag beställde en taxi. En taxi brukar komma på 10 minuter i min värld. Tydligen inte i Taxi kurirs värld. 45 minuter senare kom en taxi. Tack för den! Stressad och med hjärtat pumpandes på utsidan av kroppen kom jag tillslut fram till rätt ställe. I och för sig efter att jag fått guida taxichauffören som förutom att vara totalt inkompetent på att hitta hade mage att tala om för mig att om vi kört en annan väg hade det blivit billigare. Jag log vänligt och svalde min ordsalva som egentligen så gärna ville komma ut. Konferensen avlöpte väldigt bra och jag ser fram emot en ny spännande mandatperiod med ett helt nytt arbetsområde för min del. Nytt och nytt kanske är fel uttryck. Jag går i mamma och Stigs fotspår kan man väl säga. Fastigheter och MedicHus är inte på nått sätt obekant utan snarare växte jag upp med just dessa två ting. 


Skolan är igång och det ska väl gå det också. Börjat mitt fjärde år och undrar var dom första tre tog vägen?


//Theres