Det var ju det här med julen...

Jag sitter hemma i min soffa, lyssnar på absolute music chrismas, sjunger med lite grann, tittar på min adventsstjärna i fönstret och inser att jag inte kan blunda för julens intågande längre. På onsdag börjar den där jäkla julkalendern igen och alla blir lyriska och är bänkade framför TV:n klockan 18.15 var eviga dag fram till den 24:e.
- Visst är julkalendern bra i år! tjoar dom glatt
- Vilken julkalender?! muttrar jag (erkänner dock att Sunes jul var grym)


Kanske framstår jag som en bitter (dock ung) dam just nu men julen är inte min grej riktigt. Har alltid firat traditionella jular hela min uppväxt med massa mat, julklappar i överflöd, Kalle Anka och hans parhäst Arne Weise och en julgran full med allt mitt julpynt från dagis (pappa sparar på allt och på julen ska allt fram). Allt har varit precis som det ska vara så det finns ingen psykolog som kan finna felet i min barndom. Det är ju oftast en vanlig diagnos hos psykologer, har jag hört. Var min anti-julstämning kommer ifrån vet jag faktiskt inte men just i detta ögonblick inser jag att julen är här men att jag lämnar den bakom mig om tre veckor. Ingen är mer nöjd med det än jag. Att få "fira" julafton i 30 grader värme med en drink i handen på en strand, det är min typ av julstämning!


Okej, jag ska inte dra ner stämning totalt. Jag kan ge att det är gott med lussekatter (min mamma bakar dom godaste lussekatter som finns. Dessvärre bakar hon inte längre). Peppakakor kan jag vara utan om dom inte är massproducerade och säljs på ICA. Julmust är ett måste med glöggen ska vara barnglögg om jag ska dricka den, all annan glögg smakar ju sprit (nej jag är inte nykterist bara känslig). Men det bästa med julen är ändå att få möjligheten att få ge bort en julklapp till någon man håller kär och förhoppningsvis få se hur uppskattad den blir. Att få uppleva den glädjen är till och med värd att fira jul, även för mig.


//Theres

Min berättelse

En ung kvinna och en ung man träffades och blev förälskade. Den unga kvinnan blev gravid. Så här långt är historien egentligen inte mer komplicerad än att kärlek är vackert. Men den unga kvinnan och den unga mannen var inte gifta och den unga mannen fick lämna sin hemby utan några som helst egna önskningar. Den unga kvinnans öde ligger nu i någons anans händer. Hon äger inte sitt eget liv. Ett nytt liv kommer till världen och den unga kvinnan försöker med all sin moderliga kraft att behålla sin dotter. Att fly ut i djungeln tillsammans med sin mor hjälper föga i det mycket hårt hållna landets kulturella regler. Den unga kvinnans mor förstår vad konsekvenserna kommer att bli och den unga kvinnan tvingas åka till en stad och ett barnhem. 


I Sverige finns en man och en kvinna vars högst önskan är att tillsammans få ett barn. Men naturens vilja är en annan. Men önskan om ett barn är så stark att mannen och kvinnan väljer att söka hjälp och inleder en process för att några år senare få adoptera. Efter lång väntan, i känslor om hopp och förtvivlan så är tiden äntligen inne. Paret packar sina väskor och flyger till andra sidan jordklotet. Där solen skiner, värmen är enorm och två kulturer möts. 


I ett rum får mannen och kvinnan tillsammans vänta innan dörrarna slås upp och dom blir visade fram till en spjälsäng. Där ligger det en liten flicka på tre månader, Champa som nu är deras dotter. Glädjen är total. Men på samma ställe möts glädje och sorg. En ung kvinna som håller sin dotter i sina armar för att inför domstolen lämna över henne till sina nya föräldrar. En förtvivlan som vi aldrig kan föreställa oss samtidigt som det finns mer kärlek i den unga kvinnans handlingar än vad vi kan förstå. Flyget lämnar landet och den unga kvinnan bakom sig och ett nytt kapitel skrivs in i de båda familjernas historieböcker.  


Nu, snart 29 år senare är det dags för den lilla flickan att återvända till stället där allting hade sin början. Kanske sluts cirkeln...


//Theres

Räknar vuxenpoäng

Idag var det dags att frosta av frysen. Det har i och för sig hänt förr att jag har frostat av frysen så i just det anseendet får jag inga nya vuxenpoäng utan jag får nya vuxenpoäng för mitt nya tänk. Dom få gånger jag har frostat av min frys tidigare har det berott på ren nödvändighet. Isen hade tagit över frysen och troligen gick knappt dörren att stänga. Under hösten har jag dock gått och tänkt på när jag ska kunna frosta av frysen. Inte det att jag har längtat efter minusgrader men när man ska frosta av sin frys är det ju bättre med -2 grader på balkongen är +30 grader. Hur som helst, under hösten har jag som sagt nästan längtat efter kylan för att kunna frosta av frysen. Nu till mitt nya tänkt och mina nya vuxenpoäng. Jag ville frosta av frysen så fort som möjligt eftersom jag inser att all den isen (det var rätt mycket som samlats under 2 års tid) som sitter fast i frysen är energikrävande. Jag betalar alltså mer än vad jag behöver i elkostnad för att driva min frys, eftersom den kräver mer energi för att hålla sig kallt och, ytterligare en tvist på mitt resonemang, det är inte bra för miljön att använda onödig el. Det ni!


När jag ändå håller på att samla nya vuxenpoäng röjde jag upp i källarförrådet och ringde pappa och bad om hjälp med skjuts till tippen för nu ska det slängas skit. Det var inget jag prioriterade när jag var 23 år direkt. Hur många vuxenpoäng jag har samlat på mig bara idag vet jag inte men det måste vara en hel del om du frågar mig. 


//Theres

Isen är här, igen

Nu är vintern här och jag halkar omkring som en gammal dam på 103 år. Glashalt nästan över allt och vi ska inte prata om hur det kommer bli.Värre! Bara att skrapa bilen (hade mammas bil i några dagar) var ju ett rent helvete. Nu förstår jag varför folk bygger garage till höger och vänster och jag förstår varför mamma och Stig hade varmgarage i alla år när vi både i Linné. Smart! Med vintern kommer ju också kylan. Det blåser kallt och man måste ha vantar, halsduk, mössa, vinterjacka, varma skor som dessutom är vattentäta för när som helst kommer det töa för att sen frysa på och bli mer isgata. Underbart! Dessutom medför vintern problem för alla som ska ta sig fram med bil, cykel, moped, buss, tåg, flyg, båt (fastnar säkert uppe på ett isflak eller nått) och spårvagnar ska vi inte äns gå in på. Jag kan tänka mig hur det låter när trafikledningen på Göteborgs spårvägar resonerar kring det "akuta" läget:
- Snö!!?!! Nu igen?! 
- Ånej, vad ska vi göra? Våra spårvagnar är byggda i Italien så dom klarar inte snö. Ack ve, ack ve..!!
- Hmmm, jag får anstränga mig extremt mycket nu, men liknar inte detta de problem vi hade förra vintern? Och  vintern innan dess också?
Ja! Vi bor i Sverige, som ligger i Norden, som ligger på breddgrad N 57 grader 40.206. Det är kallt här och det kommer med 100% säkerhet komma nederbörd i form av: snö. 


Förra jul och nyår var jag i USA på semester. I mellandagarna åkte vi på road-trip bland annat till Arizona och Grand Canyon. När vi sent på kvällen stannade och tankade, cirka 10 mil från Grand Canyon upptäckte vi att det som vi trodde var sandvallar ut efter vägen var snödrivor. Vi hade åkt från soliga Californien rakt in i ett vinterlandskap. Med sommardäck på bilen och med vår svenska erfarenhet av snöröjning på vägarna höll vi på att skita ner oss. Men (det finns alltid ett men), i Arizona kan man åka runt i ett vackert vinterlandskap i sommardäck, för i Arizona vet man vad riktig snöröjning är. Det var snustorrt på vägarna, inte ens lite blött. Jag lovar er! Kallt var det men vägarna var en ren fröjd att åka på. Mer Arizona i Göteborg tack! 


Förstår mig rätt. Vintern är underbar i sitt rätta element. När jag sätter på mig mina skidor, sätter mig i liften och får ta min första åk i pisten, då älskar jag snön och vintern. Men jag betackar mig för isgatan utanför min dörr!  


//Theres

September vs Petter

Så här bra kan det bli. Försök att sitta still. Let´s go...!!!

//Theres

Outstanding Miss Pink

Hon har gjort det igen...!!!

//Theres

Syns jag?

Jag tror ni alla känner igen känslan av att möta en person som du just då i alla fall inte alls har lust att hälsa på alternativt aldrig vill hälsa på. Det hände mig idag. 


Jag var inne i Telenor butiken (jag älskar min nya operatör Telenor by the way) och blev expedierad av en mycket trevlig säljare. Vi står och pratar om min nya IPhone (jag älskar min nya IPhone by the way) och hon hänvisar mig till teknisk support. Glad i hågen tackar jag för mig och ska lämna butiken när jag tittar upp (numera tittar jag sällan upp utan går med nedböjd huvud och råstirrar på min IPhone). Till vänster vid ingången står min före detta pojkvän och tar en kö-lapp. Shit, hinner jag tänka innan benen automatiskt styr mot ingångens högra sida. Jag förstår att jag måste lämna butiken på ett mycket diskret sätt. Gör mig lite osynlig helst. Två andra män står vid en disk strax innanför ingången och får hjälp av en säljare och på något jätteskumt sätt lyckas jag snika mellan männen och disken. 
- Ursäkta mig förlåt, piper jag fram medan jag slår till den ena man med min ryggsäck. 
Männen och säljaren tittar irriterat på mig och på allt det utrymme som faktiskt finns bakom männen. Jag känner i hela kroppen hur dom tänker "är hon helt dum i huvudet?!". Det är okej att tänka så om mig just då. När jag snikt emellan uppkommer nästa problem. En kvinna med barnvagn kommer in i butiken precis när jag ska smit ut. Satan, hinner jag tänka den här gången. Jag inser millisekunderna innan att vi ska krocka, sen krockar vi. 
- Ursäkta mig förlåt, piper jag fram för andra gången på loppet av 10 sekunder. 
Jag tittar upp och ser att säljaren, de båda männen, några andra kunder i butiken OCH min före detta pojkvän tittar på mig. Helvete, hinner jag tänka innan jag lämnar butiken i storstilad stil. 


Det är tur att Telenor har en mycket bra kundservice, via telefon!


//Theres

Tekniknörd? Jag?

I våras var det min tur att skaffa en IPhone. Jag hade länge väntat på att kunna köpa en och blev också totalt såld när den var i min ägo (svårt att inte bli). Ni som har följt mig vet också att jag har haft problem med mitt abonnemang hos TRE dom senaste 6 år sen och efter mycket om och men har jag fått reklamera både mitt mobila bredband och mitt abonnemang till mobilen. När jag fick det bekräftat att jag aldrig mer behövde ha med TRE att göra dansade jag en seger dans och firade med champagne och fyrverkerier! Okej kanske inte riktigt men nära på i alla fall. Jag sprang till Telenor och uppdaterade mig till en IPhone 4. Glädje var total! Men (det finns alltid ett men), då ville inte min MacBook vara med längre. FAN!! Datorn är 3 år gammal och har operativsystem Tiger. Jag behöver Leopard för IPhone 4. Tack för den jävla televerker!


Att hänga med inom elektronik har jag förstått att det är dyrt. Därför har jag sällan satsat på elektronik utan mer på jeans och annat nödvändigt. Till exempel äger jag en tjock-TV och en vhs-spelare. Det finns ingen dvd i mitt lägenhet. Det finns däremot en sladd mellan datorn och tjock-TV:n istället. Hur som haver och hur som helst måste min älskade MacBook uppdateras. In till MacStore och köpa nytt operativsystem. Apples slogan måste vara "Smakar det så kostar det", för dyrt blev det och lite mer extra dyrt eftersom jag måste ha ett skal till min nya IPhone 4 också. Skal måste man ha. Ni som är medlemmar av IPhone-familjen förstår vad jag menar.


Man kan numera säga att jag är nu fattig men uppdaterade inom det senaste när det gäller Apples värld. Nästa steg är väl en ny led-TV och alla boxar som man ska ha till för att det ska bli som att gå på bio fast 100 gånger häftigare förstås. Eller vad är det försäljaren kör med för säljknep numera?!


//Theres

Mer spel åt folket

Under min uppväxt har jag spelat väldigt mycket sällskapsspel och även lagt pussel. Min pappa och jag lade pussel på tid och hade utstuderade strategier för att förbättre våra tider. Numera blir det tyvärr färre och färre gånger jag spelar spel och lägga pussel ska vi inte prata om, händer aldrig längre.


Men igår var det äntligen dags för en spelkväll. Otroligt trevlig hade vi. Vi spelade ett spel som hette "Personality". Det går ut på att försöka gissa och matcha personligheter på dom olika deltagarna med hjälp av förskriva spelkort med en mängd olika personlighetsdrag på. Riktigt roligt spel som får fem tärningar av fem möjliga. Vi var fyra stycken som spelade, som egentligen är ganska nya vänner med varandra. I snart ett år har vi känt varandra men hur väl känner man varandra egentligen efter ett år? Det visade sig att jag, antingen var som en öppen bok eller att jag var bäst på att läsa mina tre vänner (jag tror på alternativ 2) för jag vann. Mina motståndare ville inte riktigt acceptera min utklassningsseger så när jag besökte damernas ändrades reglerna snabbt men, jag vann! (Ja, det är lite viktigt att vinna).


Det jag vill uppmana er till är att annordna mer spelkvällar. Bjud hem ett glatt gäng, välj ett spel och sen är det bara att slänga sig huvudlöst in, alltid för vinst!


//Theres

Har ni öppet köp på barn?

Jag har en hel del sömn att ta igen och dök i sängen kanske tidigt igår.  (Jag är en av dom som inbillar mig att det går att ta igen förlorad sömn i efterhand. Visst vore det bra om det gick). Hur som helst, jag fastnade i en repris av Uppdrag granskning. Fy f*n vad arg jag blev! 

Avsnittet handlade om flickan "Sara" som var född i Gambia. Hon adopterades till Sverige som 9-åring. När hon var 11 år gammal tog hennes mamma med henne på semester till Gambia för att hon skulle få träffa sin lillasyster. Problemet var att "Sara" blev kvarlämnad i Gambia och mamma åkte hem till Sverige igen. Jo det är helt sant! "Saras" (adoptiv)mamma lämnade alltså kvar henne i Gambia för att hon och hennes man inte orkade med att ha ett barn, som bråkade ibland, berättar "Sara". Vilka barn bråkar inte med sina föräldrar? Det ingår liksom i åtagande att skaffa barn. 


Den ansvariga kommunen Växjö gjorde inte ett skit. Dom skylde på det ena efter det andra och inte för än Uppdrag gransknings reporter fick nyss om fallet och själva rester ner till Gambia och träffade "Sara" hände det saker om än väldigt långsamt. Ansvarig tjänsteman och politiker i Växjö intervjuades och på riktigt framstod dom som två jävla jubelidioter. Som fritidspolitiker i Göteborgs skämdes jag för att ha sådan kollegor inom mitt eget parti. Idag är "Sara" hemma i Sverige igen men bor idag på ett barnhem i väntan på placering. Jag vet inte om en polisanmäla mot "Saras" mamma och pappa är gjord men jag hoppas innerligt detta. 


För ett tag sen kunde man läsa om en Amerikans kvinna som adopterade en pojke från Ryssland. Efter ett tag ville hon lämna tillbaka sin son eftersom han inte hade uppfört sig så som hon hade hoppats på. Det hela resulterade i att Ryssland stoppade all adoption till USA. Att det händer i USA kanske jag kunde tänka mig om jag verkligen ansträngde mig men att samma sak skulle hända i Sverige idag trodde jag var helt omöjligt. Jag hade fel!


Jag är själv adopterad och jag vet vilka processer mina föräldrar fick gå igenom för att bli godkända som adoptivföräldrar. Det var flera år av utredningar, så väl sociala som ekonomiska. Att dom någonstans på vägen skulle fått för sig att det var "öppet köp" på mig, nej det ingår liksom inte i konceptet att skaffa barn!


Klicka på länken och gå in på Uppdrag Gransknings hemsida och läs om fallet med "Sara" och titta på avsnittet på SVTplay.


//Theres 

Ung&Bortskämd = Ung&Korkad?

Igår var det premiär för SVT:s nya dokusåpa Ung&bortskämd. Ett gäng ungdomar flyttar in i ett hus där dom ska lära sig att ta hand om sig själva. (Redan här har jag dragit öron åt mig). Saker som att bädda, städa, laga mat och handla matvaror i affären är extremt komplicerade uppgifter som ungdomarna ska lösa på egen hand. Dom ska även varje vecka utföra ett jobbuppdrag. Om dom klarar uppdraget får dom lön. Dom har en budget som ska hållas så varje krona är viktig. Deras föräldrar får varje vecka gemensamt bestämma vem som ska lämna huset. 


"Vad är pastasås?" frågar Olga Isabelle när hon och hennes nya kamrater ska inhandla middagsmat. Dezziré får den briljanta idé "vi köper fryspizza så slipper vi laga mat för det kan vi ju faktiskt inte". "Om alla diskar efter sig själva så slipper vi disk" föreslår Lorenzo men problemet är att ingen kan diska. "Jag vill att han flyttar hemifrån nu" säger Jean-Pierrs mamma om sin 24 åriga son. (tro fan det tänker jag). "Jag har inte tid å städa för jag måste sminka mig och fixa håret" berättar Dezziré när hennes mamma springer runt i hennes lägenhet och städar. 


Tyvärr vet jag inte vem som är värst. Ungdomarna eller deras föräldrar. Jag förstår om man skämmer bort sina barn till viss del. Men det finns ju gränser! En del av ungdomarna har flyttat hemifrån men om inte mamma eller pappa kommer varje dag skulle det inte bli någon middag, det skulle inte bli städat eller tvättat. Men helt seriöst! Dessa föräldrar måste vakna och inse att dom gör sina barn en björntjänst. 


En av tjejerna utryckte att det var meningslöst att jobba i ett halvår för att sen kunna åka till Grekland i en vecka och sen komma hem och jobba mer. Men min tanke bli istället att hur roligt har hon som sitter hemma i Värmland och kommer inte änns iväg till Grekland i en vecka. Dessvärre har hon nog inte tänkt så, för att tänka längre än näsan är lång var inte någon av dessa ungdomars starka sida. Jag säger, lycka till! 


//Theres

Varsågod att regna

Ni känner till skomärket crocs med den tillhörande, så kallade foppa-tofflan. Foppa-tofflan finns i många varianter men främst i cirka sjutusenfemhundraåtiosex olika färger. Vill man vara lite wild så kan man sätta på små smycken på sin sko. Jag har lovat mig själv att aldrig, aldrig använda denna hemska sko. Ja den är hemsk! Den må vara bekväm men ack så hemsk. Den symboliserar allt som en skoälskade flicka som jag inte tycker om. No offense till alla som äger en foppa-toffla (typ 7 miljoner av Sveriges 9 miljoner invånare) men jag vägar! 

Jag bor i Göteborg. I Göteborg regnar det jämt. Okej, inte jämt men jäkla ofta i alla fall. Speciellt nu när hösten är här. Gore-tex eller gummistövlar är det som gäller få fötterna om man bor i underbara Göteborg. Jag och många med mig försöker trotsa vädret (läs: regnet) och glider fram i Convers eller liknande men till slut går det inte längre. Hur mycket jag än vill....

Som sagt jag vägrar sätta på mig crocs eller snarare jag vägrar sätta på mig en foppa-toffla. Men (det finns ofta en men), JAG är nu mera stolt ägare av ett par crocs. Yes, du läste helt rätt. Ett par röda crocs-gummistövlar, alltså ingen foppa-tofflor så långt ögat kan nå! Dom är så söta mina nya gummistövlar! Jag fick dom av mamman väninna och dom sitter som en smäck. Om jag inte vill köpa gummistövlar med My little ponny eller Barbie på så måste jag köpa stövlar i storlek: jättestor (typ 37). Men mina nya stövlar passar min lilla fot perfekt och dessutom är dom superlätta. Känns knappt att man har dom på sig. 

Så om ni ser mig stå och hoppa i en vattenpöl med mina röda stövlar så stoppa mig inte, jag är bara väldigt glad att jag är torr om fötterna i mina nya crocs. 

//Theres

Ps. Om någon behöver ett par gummistövlar i randigt storlek 37 så finns det ett par hemma hos mig att hämta. Förts till kvarn och helt gratis. Ds