Det var ju det här med julen...

Jag sitter hemma i min soffa, lyssnar på absolute music chrismas, sjunger med lite grann, tittar på min adventsstjärna i fönstret och inser att jag inte kan blunda för julens intågande längre. På onsdag börjar den där jäkla julkalendern igen och alla blir lyriska och är bänkade framför TV:n klockan 18.15 var eviga dag fram till den 24:e.
- Visst är julkalendern bra i år! tjoar dom glatt
- Vilken julkalender?! muttrar jag (erkänner dock att Sunes jul var grym)


Kanske framstår jag som en bitter (dock ung) dam just nu men julen är inte min grej riktigt. Har alltid firat traditionella jular hela min uppväxt med massa mat, julklappar i överflöd, Kalle Anka och hans parhäst Arne Weise och en julgran full med allt mitt julpynt från dagis (pappa sparar på allt och på julen ska allt fram). Allt har varit precis som det ska vara så det finns ingen psykolog som kan finna felet i min barndom. Det är ju oftast en vanlig diagnos hos psykologer, har jag hört. Var min anti-julstämning kommer ifrån vet jag faktiskt inte men just i detta ögonblick inser jag att julen är här men att jag lämnar den bakom mig om tre veckor. Ingen är mer nöjd med det än jag. Att få "fira" julafton i 30 grader värme med en drink i handen på en strand, det är min typ av julstämning!


Okej, jag ska inte dra ner stämning totalt. Jag kan ge att det är gott med lussekatter (min mamma bakar dom godaste lussekatter som finns. Dessvärre bakar hon inte längre). Peppakakor kan jag vara utan om dom inte är massproducerade och säljs på ICA. Julmust är ett måste med glöggen ska vara barnglögg om jag ska dricka den, all annan glögg smakar ju sprit (nej jag är inte nykterist bara känslig). Men det bästa med julen är ändå att få möjligheten att få ge bort en julklapp till någon man håller kär och förhoppningsvis få se hur uppskattad den blir. Att få uppleva den glädjen är till och med värd att fira jul, även för mig.


//Theres