Framsidan vs. baksida

Den 1 maj 2011 är dagen som förändrade mitt liv. Jag valde att lämna, ska man säga, den trygga E6:an och vek av, in på den okänd lilla grusvägen. Vart vägen skulle ta mig visste jag inte då - det vet jag idag. Jag la om min kost helt och hållet, jag var trött på att inte vara nöjd med mig själv. Bara efter några veckor märktes skillnad och idag, nästan två år senare är skillnaden enorm. Både fysisk och psykiskt.

Jag blir både stolt och glad när vänner, bekanta och också personer som jag inte känner, frågar mig om kost, träning och mina tips för en livsstilsförändring. Att vara en inspiration är en häftig känsla som ger mig vatten på min kvarn, det går att förändra om man bara vill. Snabba lösningar är inte en hållbart i längden, tror jag. Hjärnan måste hinna med i det förändringsarbete som man faktiskt ger sig in i. 

Det jag egentligen vill berätta med detta inlägg är att det finns baksidor också. Ni som följt min blogg eller känner mig vet att jag haft en osund relation till mat och min kropp i större delen av mitt liv. Att ha haft osunda tankar och ätstörningar har varit mitt huvudbry sedan tonåren. Den osundhet finns kvar idag också, om än att den tar sig uttryck i andra former än tidigare. Ortorexi är en form av ätstörning, när kost och träning saknar balans. I början visste jag inte vad det var för fel, jag visste bara att känslan alltid infann sig - det är inte tillräckligt, jag måste göra mer. När jag trillade över en artikel i DN (klicka här och läs artikeln) så förstod jag själv för första gången vad jag gick igenom. Jag minns att jag läste artikeln och började gråta, det fanns en förklaring. 

Att vara medveten om saker runt omkring mig gör inte att jag är frisk, men det gör att jag i alla fall kan leva med en medvetenhet om varför jag tänker som jag gör. Att mina närmaste vet om vad jag går igenom gör att jag kan slappna av mera, även om tankarna alltid finns med mig. Om jag kommer bli frisk? Jag vet inte, jag hoppas det. Jag pratar gärna om min ätstörning, dels som terapi för mig själv - att erkänna är ett första steg men också för att visa andra att det finns baksidor som få vågar prata öppet om. 

Missförstå mig inte, 1 maj 2011 är en dag som för alltid kommer ha en stor symbolisk betydelse för mig. Jag vill bara berätta min historia och dela med mig av mina tankar. Kanske att det kan hjälpa någon på rätt väg...

//Theres