Fredagen började med en runda på 10 mil. Efter fem mil var det en planerad fikapaus. De första milen gick helt okej, men sedan började mina ben ge upp och min puls steg ganska kraftigt. Jag blev själv förvånad att jag inte orkade hänga med gruppen och självförtroendet efter fem mil var fullkomligt i botten. Men jag är inte den som ger upp utan insåg att det bara var att kämpa vidare och började trampa fem mil tillbaka till Laholm. Efter ytterligare cirka två mil var mina ben helt slut och jag vill mest bara dö, men då kom ett snille på att det kanske var något fel på min cykel. Och ja, bakbromsen låg på däcket. Både helvete och halleluja kom upp i mitt huvud. Helvete att jag inte tänkt på detta tidigare och halleluja för att det inte var min styrka det var fel på. 
Under lördagen var det backtärning i sju mil. Upp och ner, upp och ner, upp och ner. Upp var benen slitna i slutet på rundan, de sju milen med broms på från dagen innan hade satt sina spår. Ner, wow vad skoj det var att sussa ner i över 55 km/h.
Vi avslutade söndagen med en fem-milsrunda. Sliten kropp men med stöttning från min cykelgrupp gick det vägen. Strax innan vi kom tillbaka till Laholm började det både blåsa, hagla och regna - samtidigt. Men glädjen av att orka övervinna till och med skitväder.
//Theres
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar