Om mindre än två månader fyller jag 31 år. Ja jag vet att det är svårt att förstå (haha), men så är det. Att jag vid 30-års ålder skulle vara i mitt livs form, nej det trodde jag aldrig. Men så är det, bara att konstatera. Om någon mot förmodan trott att det bara hände av sig självt så tror någon fel, mycket fel. Varför jag skriver som jag gör är för att en del tycks inte förstå - varför - jag - just - nu - befinner mig i mitt livs form. Det handlar om att prioritera. Så simpelt är det. Jag prioriterar mitt jobb givetvis men därefter kommer min träning. För mig är det inte ett måste att åka till gymmet, utan det är med glädje som jag åker dit. Det är alltså något som jag väljer att göra för att jag vill, inte för att jag borde eller för att jag får dåligt samvete annars.
Det finns dom tillfällen då jag hellre väljer att tacka nej till en kväll på stan eller en bio för att jag ska träna. Det suckas och jag möter oförstående kommentarer. Skärp dig. Hoppa träningen. Du kan träna i morgon istället. Väljer du träning framför oss?! Jag hamnar alltid i en försvarsställning och så ska det inte behöva vara.
Efter ett samtal med en klok vän häromkvällen så väcktes det en del tankar kring just detta, att jag ska behöva förklara mig och mina val. Om jag istället hade sagt, nej jag kan inte komma, jag ska träffa min mormor eller nej tyvärr, kan jag inte följa med för det är jag som ska hämta på förskolan, då hade ingen ifrågasatt varför jag hade prioriterade mina barn eller min mormor. Jag har inga barn och min mormor bor tyvärr 50 mil bort vilket gör att jag inte kan prioriter henne även om jag hade velat. Förstår du min poäng? Jag lever ensam och jag prioriterar mina livsval enbart efter vad jag själv tycker om att göra - till exempel att träna, mycket och ofta.
Ingenting kommer gratis och jag har jobbat hårt för att vara där jag är idag och det kommer jag att fortsätta att göra för att jag prioriterar att må bra!
//Theres
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar