Vad är en dag på slottet...

För fyra år sedan blev jag singel. Efter ett ganska kort förhållande med en tillsynes mycket bra kille kastade jag in handduken. Han å andra sidan ångrade sig och förstod liksom inte hinten på alla dom obesvarade samtal han fick i örat på tre (!) månader. Trög är min spontana tanke. Utan att gå in på några detaljer så har jag inte varit själv i fyra år men det har inte funnits dom där känslorna och det har definitivt inte funnits någon som jag har velat ta hem till mammas goda mat och pappas skeptiska blickar, enkelt uttryckt. Eller jo det har det väl egentligen funnits. "Gubben i lådan", min ex-pojkvän, har jag väl trots allt haft känslor för. Men 47 mil bort blir det svårt att låta honom äta mammas goda mat eller möta pappas skeptiska blickar och gränsen är nu nådd, i alla fall för mig även om det är svårt att undvika honom då han envisas med att då och då syns på TV eller meddelar att han kommer och hälsar på. Men nej, det får vara bra nu! Gammal kärlek måste till slut rosta igen, även om det har gått långsamt.  

Tiden går fort och var jag var för fyra år sedan det är långt borta nu. Det känns som det är långt borta i alla fall. Jag har ju trots allt formats till den jag är tack vare alla dom erfarenheter som jag har fått med mig genom upplevelserna. Sen kan jag (läs ni också) konstatera att hitta en man som ska klara av min kravlista, det är en svår uppgift uppenbarligen. Men vad är en bal på slottet när man kan leva livet och njuta av stunden trots att man är den eviga singeln på parmiddagar!


//Theres