Jag är ju som jag är och det medför att en del pinsamma situationer äger rum i mitt liv. Ni känner ju mig...Häromdagen när jag var på väg hem med spårvagnen så gick jag på, satte mig och tittade rakt fram. Så långt är alla med? Okej. Jag lyssnar ju alltid på musik när jag inte har sällskap vilket jag även gjorde just denna dag då jag inte hade sällskap, just då alltså. Alla fortfarande med? Okej. När jag sitter som bäst så stiger Nummer 8 på vagnen. Nu kanske jag tappar er som inte är helt insatta i idrottens värld men försök att hänga med ändå, alternativt googla. Jag som blir lite paralyserad av uppenbarelsen börjar okontrollerat att glor. Det är ju så jag gör utan att tänka mig för, glor (fråga Glenn Hysén). Hur som helst, när jag är i mitt esse och glor som allra mest så tittar Nummer 8 tillbaka på mig, tittar bort, tittar tillbaka på mig igen, tittar bort igen och för tredje gång, tittar han tillbaka på mig. Ni inser varför va? Okej. Nummer 8 höjer handen till en liten vinkning och ler (jag förstår om ni inte är med längre - det är pinsamt - jag vet). Nu vaknar jag ur min glo-koma och blir medveten om att jag troligen framstår som en fullkomlig idiot. Okej om vi hade varit vänner, kanske även bekanta men även om jag önskade att det var så, så är det inte så. Vi är fullkomliga främlingar för varandra, förutom att han är fotbollens nummer 8!
//Theres
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar