Snart 30-någonting

Att det är mindre än tre månader till unga fröken Börjesson skall fylla 30 år är det nog ingen som reflekterar över mer än jag själv då. Känslan att snart inte längre vara 20-någonting är faktiskt lite jobbig. Jag trodde nog helt seriöst att jag skulle segla över 30-sträcket utan någon större åldersågren men ack så fel man kan ha. Nu börjar det kännas, på riktigt. När jag tittar mig i spegeln ser jag ändå någon som trots allt ser relativt ung ut. Någon som ser ut att vara 20-någonting. På systembolaget får jag 9 av 10 gånger visa legitimation och det känns lika skönt varje gång. Då ser jag nog ändå ut att vara 20-någonting. Ibland händer det till och med att när jag ska köpa min onödiga last i kiosken så får jag visa legitimation. Då känns det i och för sig mer som att jag är 17-någonting. Jag är fullt medveten om att jag inte ser ut att potentiellt vara 17-någonting men det känns ändå rätt gött att hiva fram körkortet och få en ursäktande men ändå gillande blick tillbaka. Jag tänker att dom tänker att; hon var ju rätt välbevarad för att typ vara 30. Men allt handlar inte om utseende, eller?

I min själ och i mina tankar är jag mer än 30-någonting. Jag är näst intill pensionär-någonting. Konservativ knök som tycker att barn borde vara tysta mest jämt, att dagens ungdom borde ta sig i kragen och att det nog var lite bättre förr. Jag vet med mig själv att jag är reflekterande och att jag har lärt mig av mina misstag även om misstagen tycks återkomma om än mer sällsynt ju fler år som passerar. Jag vet också att med åren som jag har i bagaget som erfarenhet, vad jag vill med mitt liv, vart jag är på väg och på ett ungefär hur jag ska ta mig dit.

Jag kan inte stoppa tiden och det vill jag inte heller. Jag är lycklig och jag mår bra! Men framför allt är jag mer än nöjd att jag ha goda gener från ett land långt långt borta som inte har givit mig mer rynkor, än 20-någonting!

//Theres