Du känner säkert igen känslan. När allt inom dig skriker nej och motivationen är på noll. Det tar emot att änns tänka tanken och gör du det så känner du hur migränen kommer smygande. Du måste slå bort tanken omedelbart just för att du inte ska bli sängliggande med en kall handduk över ögonen och vrida dig av smärtor, med neddragna persienner för ljuset känns som en kniv som långsamt skär igenom din kropp. Typ den känslan den känner jag för min skola just nu. Piss och skit helt enkelt. Idag skickade jag in en analys som jag knappt kan motivera för mig själv hur fan den egentligen kom till. På ren överlevnadsinstinkt kanske. Studentlivet i säg är ju helt okej (minus att CSN denna månad ger mig 2800 kr men vem klagar liksom). Förutom det så gillar jag mitt studentliv, typ. Jag hade varit en grym student om jag slapp tentor och inlämningsuppgifter. Om jag bara fick gå på förelsäningar som förkovrade mig med ny kunskap eller seminarium med bra diskussionsämnen, då hade jag varit en lycklig student. Sen tror jag det finns ytterligare en aspekt (troligen den som slår under fötterna på mig) på varför motivationen är lika med dasshus just nu. Visst, denna terminen är slut den 1 juni och jag har då tre veckors ledig men (det finns alltid ett men som ni vet) den 1 september sätter jag mig i skolbänken igen, för du trodde väl inte det var en kort utbildning jag har valt?! "Hur svårt kan det vara att bli lärare?" Ja tydligen jävligt svårt eftersom man inte är klar efter 3.5 år! Tanken att jag nu läst mer än vad som krävs för en kandidatexamen gör mig lite gråtfärdig. Det var inte länge sedan jag bloggade om ljuset i tunneln och att jag faktiskt ganska snart är klar med min utbildning. Det var innan min vän Motivationen svek mig! Men skam den som ger sig, eller nått.
//Theres
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar